and we raise our heads for the colour red

Ja, det kan man undra, så som jag beter mig.

Tack i alla fall för Drottningoffret kära Svt och Hanne Vibeke-Holsts, det var som en spark i rumpan och slag i ansiktet. Kan inte passat bättre än så faktiskt. I bland kan man undra vad jag håller på med. Nu ska jag ta tag i mig själv. Yes. Hej och hå.

1234567891011121314151617181920212223242526 år

hejdå beroende av fb, kolla mejlen när jag är ledig, stressa, inte fatta att jag är trött när jag är det och fega ur.

hej goda frukostar, ansvar, kontroll, kär, mod och tur.

det här är året när vi börjar gilla ljudet av våra egna fotsteg

och att det var bättre förr. Fast nä. Så är det ju inte. Ingen vet vilken dy jag har varit i, men nu simmar jag i champagne. Typ iaf. Jag är bara lite rastlös. Bubblorna sticks och killas och jag vill börja. BÖRJA NU. Jag orkar inte vänta mer. Jag är alldeles för rastlös för att vänta, stå i kö, överleva julafton, vänta, sitta ner för länge osv. Alldeles för rastlös. Aktivitet. Det vill jag ha.

För två år sedan skrev jag det här:
"Jag hatar verkligen att vänta, det är det absolut värsta jag vet. Så sjukt onödigt och meningslöst. Jag väntar aldrig mer än 5 min. Högst. På allt. Sen måste jag underhålla mig på annat vis. Jag är hellre sen själv än v'äntar på andra."

Haha, jag är samma...!

Fast jag har slutat komma försent. Faktiskt. Eller oftast. Det beror på vem man frågar.