and we raise our heads for the colour red

”Det utopiska ska inte heller betraktas som eskapism[1]. Föreställningen om ett behagligare tillstånd kan nämligen ha sin grund i kampen för ett bättre samhälle. I utopiskt tänkande finns ett slags naturlig progression[2] som innebär att den ideala situationen tecknas med hjälp av verb i konditionalis[3] mot bakgrund av en verklighetsbeskrivning som har till syfte att identifiera de existerande problemen. Det verkställande momentet handlar om hur människor ska röra sig från där de är till där de vill vara.”

Detta är mer av en ståndpunkt att utopier oftast har verklighetsförankring och framförallt sista meningen som handlar om att utopiskt tänkande verkar som en målbild som människor strävar emot.

Feministisk utopi

Vad är gemensamt för de feministiska teoriernas utopier? Finns det en sådan gemenskap? Vad finns det för olika utopier? Jonsson skriver så här om de feministiska utopierna:

”De feministiska utopierna kritiserar manssamhället och föreslår en alternativ ordning. En primär förutsättning för ett feministiskt utopiskt samhälle är naturligtvis att kvinnor inte är underordade som är fallet i patriarkatet. Det är emellertid om utformandet av denna alternativa ordning åsikterna går isär.”

Jag tror också att åsikterna går i sär för exakt vad den alternativa ordningen är för något. En intressant diskussion är den om radikalfeminismens syfte kontra en jämställd värld. Jonsson fortsätter:

”Enligt artikeln ”Women’s Fantasies and Feminist Utopias” från 1977 syftar en feministisk utopi till fullständig jämlikhet mellan könen. [...] De feministiska utopierna har enligt denna definition alltså inte som mål att vända på existerande hierarkiska könsmönster utan att eliminera dem.”

Stämmer detta? Gäller det all feminism? Diskussionen fortsätter:

”I läroboken Politiska ideologier i vår tid (1997)betecknas på liknande vis de feministiska utopierna som utopier vilka baserar sig på föreställningen att patriarkatets rasering skulle skapa en social harmoni mellan könen och frigöra både kvinnor och män. Med dessa definitioner skulle inte den värld som skildras i norska Gerd Brantenbergs Egalias döttrar (1978) betraktas som ett feministiskt Utopia. I Egalia förtrycks nämligen männen i ett kvinnodominerat samhälle. Den utopi som tecknas skulle möjligtvis kunna benämnas radikalfeministisk.”

Här ställer hon sig frågan om utopin om ett samhälle som skildras i Egalias Döttrar kan ses som en feministisk utopi. Är det så? Eller syftet kanske inte är att visa en feministisk utopi utan en alternativ värld, visa att det som vi ser som självklart inte är det. Hon skriver också att om det är en feministisk utopi så skulle den i så fall troligast vara radikalfeministisk.

”...feminismen handlar ”om att ge prioritet åt den kvinnliga värdeskalan”. I stället för att öppna den manliga värdeskalan för kvinnor, vilket hon menar varit jämställdhetspolitikens strategi, skulle de kvinnliga värdena utgöra normen.”

Här återger Jonsson Beatrice Halsaas teori om feministiska utopier, som i motsats till en jämställd värld en reflekterad värld där de kvinnliga värdena utgör normen.

”Sylvia Määttä skiljer inte mellan feministiska och radikalfeministiska utopier. Som feministiska utopier rubricerar hon samhällen i vilka ”det kvinnliga är jämställt med, eller har högre betydelse, än det manliga”.  Det senare alternativet utgör enligt min mening en radikalfeministisk utopi.”

Och här Sylvia Määttäs syn på saken. Det är intressant hur hon skriver jämställt med, eller har högre betydelse som om det inte skulle ha någon betydelse vilket. Tidig radikalfeminsm var väldigt radikal och det fanns grenar som ville gå från patriarkat till matriarkat, framförallt för att de tyckte att kvinnlighet var bättre än manlighet. Viktigt att tänka på är att de också utgick från att kvinnoroch män var två särarter, det var innan diskussionen om konstruktion av kön hade tagit fart. Har radikalfeminismen idag lämnat utopin om ett matriarkat och endast pratar om ett jämliks sämhälle?

”Kärnan i liberalfeminismen är idén om kvinnan som fullvärdig individ och medborgare. En stor del av det kvinnopolitiska arbetet idag kan ses som en fortsättning på liberalfeminismens kamp för kvinnors medborgerliga rättigeheter och lika tillgång till den offentliga sfären idag.”

Skriver Lena Gemzöe(2006) i sin ok Feminism. När man pratar om Liberalfeminism så är det ett jämlikt samhälle som är utopin. Man pratar mycket om att kvinnan som kön ska höjas till samma nivå som mannen och få samma möjligheter och rättigheter i vårt samhälle. Den svenska jämställdhetspolitiken kan kallas liberalfeministisk. Problemet med en sådan utopi eller mål är att själva samhället och dess strukturer inte ifrågasätts utan bara individers frihet inom ramarna för samhället. Detta gör att man kan se det som att kvinnor ska bli män för att få makt och att männen ska ta mer ansvar för barn och hem helt enkelt ur ett rättvise perspektiv. Liberalfeminismen kritiseras också för att vara heteronormativ och utgår från den vita medelklassen, där familjefrågor och kärriärfrågor anses vara viktiga.

Utopin om ett jämlikt samhälle tillhör både radikal och liberalfeminismen. Dock så kanske de använder olika metoder för att nå dit och de har kanske också olika bild av vad ett jämlikt samhälle faktiskt är. Radikalfeminismen pratar om att det inte går att få ett jämlikt samhälle inom ramen för det patriarkat vi lever i, liberalfeminismen tror att det är möjlgt med en del ändringar, det är det stora skillnaden.

Liberalismen kontra feminismen är också en intressant diskussion, jag tänker bara kort citera Nina Björks nya bok Fria själar där hon analyserar Victoria Benedictssons personliga strategier i ett patriarkalt samhälle. ”bla bla bla”

Anna Jörgensdotter skriver i sin recension av boken ” [...] Tesen som ska motbevisas är den om att människan fritt kan skapa sin tillvaro med blott ambition och vilja som hjälpmedel. Mot detta ställer Nina Björk hungern och beroendet – som följer oss ifrån födseln. Vi är relationella och beroende varelser. Vi kan inte stå ensamma – separerade från omvärlden.”

I en utopisk liberalistisk värld skulle alla människor vara ”fria” men vad gör letandet efter den totala friheten med oss? Är det ett vettigt sätt att förhålla oss till världen och kan vi någonsin bli fria, när vi som människor är beroende av vissa grundläggande saker som mat, vatten och luft?

Motsatsen till den liberalistiska utopin skulle kunna vara den socialistiska. Vad har den socialistiska feminismen för utopi? Marx skriver att när ägandet försvinner kommer monogamin sluta bygga på att kvinnan är beroende av  en rik man och istället bygga på kärlek. Kort och gott så enkelt är det enligt honom. Men det handlar väl också om frihet eller? Roten till allt ont är kapitalismen och vårt ägande, det gör oss alienerade i vårt samhälle. Den socialistiska teorin menar att vi inte är fria alls, att vi är totalt påverkade av vårt samhälle och den ekonomiska struktur som finns och att friheten skulle vara att bli kvitt pengarna, ägandet och innan det sker så finns det ingen frihet. Kvinnans plats enligt socialistisk feminism det kapitalistiska samhället är vid sidan av en man som försörjer henne, medan hon ger honom barn och kärlek och detta förhållande kan endas ändras genom att bli kvitt kapitalismen. (Om man läser in sig mer på Marx teorier kan man säker också få en bild av hur det samhället skulle se ut – vilket skulle vara en bild av utopin, men jag anser inte att det är viktigt i diskussionen och går vidare.)

Som jag pratat om tidigare så finns det massa kritik mot dessa feministiska grena och det största kritiken riktar sig mot att dessa feministiska grenas bara gäller vita heterosexuella kvinnor i väst och att den feministiska teorierna automatiskt också måste kopplas samman med andra förtryckande strukturer som ex. etnicitet, sexualitet, ålder mm. Patriarkatsteorin är för enkel, det är mer komplext än att alla kvinnor är underordnade män och är verkligen alla kvinnor lika? Kan man klumpa ihop alla kvinnor till en grupp?

Ur kritiken kom ny teori, med nya utopier. Postkolonial feministisk teori,  poststrukturalistisk feministisk teori och queer teori är några av dem som man brukar prata om.

Vad gäller postkolonial teori så är det inte en enhetlig feministisk teori utan ett sätt att ställa frågor. Frågorna som ställdes var: hur hör rasifiering och genusifiering ihop? Utifrån teorier om kolonialisering där man pratar om den vita mannens makt över de länder har kolonialiserar och förhållandet mellan kolonialisatör och de kolonialiserade. Postkolonial feministisk teori kritiserar att feminismen inte problematiserar ras. Postkolonialistisk teori sätter ett globalt perspektiv på feminismen och säger att man inte kan aplicera vitas erfarenheter på övriga världen. Det finns olika maktpositioner i alla länder och det går inte att dra all länder över en kam.

Shandra Talpade Mohanty skriver ”Jag födde inte till svart kvinna, jag blev det” som ett alternativ till De Beauvoirs ”Man föds inte till kvinna, man blir det” och diskuterar förhållandet mellan ex. en vit kvinna och en svart man och en svart kvinna och en vit man. Poängen är att påpeka hur olika maktordningar korsar varandra.

Vad skulle då en postkolonial feministisk utopi vara? Hittar inget specifik om det och tror att just för att det inte är en enhetlig teori, så finns det inte heller en gemensam utopi, men man kan anta att syftet är att utveckla de feministiska teorierna så att de innefattar alla kvinnor i hela världen.

Queerteorin vill lyfta att kön och sexualitet hänger ihop. Om genus är en social produkt så är sexualitet också det. Och maktstrukturen kring genus hänger ihop med sexualiteten. Sexualiteten är det som fattas, det som gör att genusteorierna bli klockrena. Vi bedöms inte bara utifrån vilket kön vi har utan också om det sexuella begär vi har riktas mot ”rätt” kön. Den heterosexuella matrisen handlar om att man som kvinna, ska vara kvinnlig och begära män som är manliga. Stämmer inte detta så bryter man normen.

En queerteoretisk utopi skulle vara en värld utan kön, där sexualitet inte är något som begränsas till en heteronorm.

Vad skulle en poststrukturalistisk feministisk utopi vara? Poststrukturalismen ifrågasätter gamla metaberättelser om mänskligheter västerländska synen på människan och det liberala sättet att se på människan som en varelse med förnuft som kan skapa sin egen frihet och inte påverkas av strukturer. Den ifrågasätter patriarkatsteorin som anses vara en allt för förenklad bild av samhället. Det anses vara mer komplex än så exempelvis så är det problematiskt att prata om kvinnor och män som grupper, eftersom man på det sättet också är med och skapar dem. Ett sånt synsätt försvårar också vägen eller resan mot ett jämlikt samhälle där män och kvinnor har samma möjligheter och rättigheter – är lika fria. Hur kan man jämställa två grupper om de inte finns?

Poststrukturalismen fokuserar på skillnader och förskjutningar inom grupper och mellan individer utifrån normer och strukturer istället för att katigorisera. Judith Butler komplicerar genusteorin genom att säga att kön och genus är samma sak. Att kön liksom genus är en socialkonstruktion och något vi bara tillskriver kroppen. Vad kom först kön eller genus?

Den poststrukturalistiska feministiska utopin kan omöjligt finna. Dels för att hela teorin handlar om att ingenting är sanning, ingenting är fast. Visserligen skulle man kanske anta att en poststrukturalistisk utopi skulle vara en värld utan kategorier, utan maktordningar, men är det möjligt? Det går kanske inte att komma ifrån makten, det går kanske inte att skapa ett samhälle helt utan strukturer, men det går att konstant ifrågasätta.

Judith Butler skriver:

Feminism handlar om den sociala förändringen av genusrelationer. Det kan vi förmodligen enas om allihopa, även om inte alla föredrar ordet ”genus”. Och ändå leder oss frågan om förhållande mellan feminism och social förändring ut i en besvärligt terräng. Man skulle kunna tycka att det borde vara uppenbart, men någonting gör det svårbegripligt. De av oss som får den här frågan ombed klargöra det vi redan förmodar, men som på inget sätt bör tas förgivet. Vi kanske föreställer oss social förändring på olika sätt. Vi har kanske har en bild av världen som den kommer bli, eller borde bli, när den förändrats av feminismen. Vi har kanske mycket skilda uppfattningar om vad sociala förändringar är, eller vad som kvalificerar sig som förändringsarbete. Men vi måste också ha en uppfattning om hur teori förhåller sig till förändringsprocessen, om det är så att teori i sig utgör ett förändringsarbete som har förändring som ett av sina resultat.

Hon ser på teorin som ett vapen för förändring och menar att oavsett om vi har en gemensam utopi eller inte, så måste vi luta oss mot teorin som ett förändringsarbetet.

Vad gör det att ha denna syn på utopin, att den inte finns? Avväpnar det feminismen? Gör det den starkare?

Det finns väldigt många olika svar på den frågan, men det är ju också det som poststrukturalismen säger – det finns inga svar, bara ett konstant ifrågasättande.

Det är lätt att förstå radikalfeminismens syfte, det är lätt att förstå liberalfeministernas syfte, det är också lätt att förstå queerteorin syfte och den postkoloniala. Men det är annu lättare att såga isär dem, att kritisera dem att förstå att de inte är fullständiga. Poststrukturalismen kan slå sig för bröstet, för genom att säga att ingenting är sant är det lätt att ha rätt.

 Det som jag har skrivit är inte en sanning utan ett utdrag ur en feminstisk debatt som förs.