and we raise our heads for the colour red

Med inspiration av Tanja Suhininas blogginlägg När under livet gör ont - ett väldigt långt inlägg och det uppföljande När ditt underliv gör ont och din partner inte är en kokospalm skriver jag detta inlägg. Både för att jag själv fick mycket hjälp av dessa inlägg och förhoppningsvis kan hjälpa någon (?), men också för att kanske lära någon liten läkare på en vårdcentral någonstan en gnutta.

När jag var sjutton år fick jag min första urinvägsinfektion. Sen dess (jag är nu strax 27) har besvären fortsatt. Jag har haft återkommande urinvägsinfektioner och det har gjort ont och svidit återkommande i perioder. Nästan varje gång jag har varit hos en läkare har urinprovet visat att jag har haft urinvägsinfektion och jag har blivit hemskickad med antibiotika. När jag har försökt att säga: men, det kommer tillbaka ungefär en vecka efter jag slutat med antibiotika-kuren har läkarna oftast sagt: hm, ja, men ät den här kuren och hör av dig efteråt om besvären fortsätter. Det har oftast inneburit att jag har gått hem, ätit kuren och fått tillbaka besvären typ nån eller nåra veckor senare (om än inte alltid lika kraftiga) och väntat till det blir värre - kanske en till två månader senare - träffat en ny läkare som sagt samma sak och sen om igen tills jag tröttnade. När jag tröttnade gick det kanske ett halvår till ett år innan jag orkade ta tag i mig själv och gå till läkaren igen.

Jag har också fått en massa andra tips av läkarna, som att kissa efter samlag, drick surt, ha en värmekudde på magen osv. Men alla dessa metoder har endast, liksom antibiotikan gett kortvariga effekter.

För att beskriva hur det känns exakt, så vill jag upprätta en skala på 1, 2, 3. 1 är minst besvär, 3 mest.

På nivå 1 (som jag är på ungefär hela tiden med korta uppehåll) svider det lite, ej på ett jobbigt sätt oftast efter att jag har kissat. Det gör ont/svider när jag pressar mot urinröret.

På nivå 2 (som jag kommer till ca. 1 ggn i veckan) svider det extra mycket när jag har kissat och det fortsätter svida ett tag efteråt. Det är obehagligt när något kommer i närheten av urinröret.

På nivå 3 (som jag är på ca 1 ggn varannan månad, ibland oftare) svider det riktigt mycket efter att jag har kissat och jag känner mig matt och vill bara ligga ner. Ungefär som feber, men jag tror inte att jag har det. Om jag ex. går till skolan eller jobbet och inte vilar när jag känner så, kan det bli värre och jag känner att jag akut måste lägga mig ner under ett varmt täcke. Den mest intensiva smärtan går över på ca 10 min om jag ligger ner.

Det blir värre när jag är trött och stressad, ibland efter samlag och när jag har blivit nerkyld.

Det blir bättre när jag är utvilad, dricker mycket, har varma kläder på mig osv.

I vissa perioder har det nästan varit helt borta, men ändå funnits en känsla av att något är fel. Som att jag är extra känslig på något sätt.

För knappt ett år sedan fick jag en ordentlig släng av nivå 3 och tänkte: nu jävlar ska jag se till att det här blir bättre! Jag tog kontakt med en vårdcentral och fick en tid. Till min förtjusning var läkaren intresserad av vad jag hade och säga och sa: det verkar jobbigt, det får vi se till att gå vidare med. Förvånad, stapplade jag ut ur undersökningsrummet med antibiotika och ett återbesök två veckor senare. Om det inte hade blivit bättre då, sa läkaren att det fanns ett antal saker att göra. Hurra, tänkte jag.

Två veckor senare var det lite bättre, men inte helt bra. Läkaren gav mig då en plan: först skulle jag få en remiss till en gynekolog, för att kolla att allt stod rätt till gynekologiskt. Sen skulle jag, om det visade sig att jag var frisk på så sätt, få en remiss till en urulog - som kan göra olika undersökningar. Hon sa också att jag ex. också kunde få antibiotika som jag tog efter samlag osv.

Spännande var också att det visade sig på urinprovet att jag hade urinvägsinfektion igen, fast jag då inte kände så mkt. Läkaren hade också skickat provet innan på lab, så att vi visste exakt vilka bakterier det rörde sig om.

Något som läkaren också sa var att det inte handlade om hygien - vilket alla andra läkare hade sagt - utan de bakterier som ger urinvägsinfektion finns där hela tiden. När jag sa att jag inte visste hur ofta det var, så sa hon också att det är vanligt att en normaliserar smärtan - typ lär sig att leva med den. Och att jag, liksom de som får halsfluss eller nageltrång hela tiden har en svag punkt där. Det kändes bra på något sätt, som att det inte var farligt, utan bara tråkigt och jobbigt.

Jag fick tid hos gynekologen, som tyvärr inte alls var lika tillmötesgående. Det var faktiskt ett riktigt otrevligt besök. Hon frågade mig en massa heteronormativa frågor och sa att jag skulle tvätta mig efter samlag, typ. Sen gjorde hon en hårdhänt undersökning. Undersökningen visade i alla fall att det inte var något fel. Skönt.

Jag ringde tillbaka till vårdcentralen och fick prata med min läkare igen (hon hade bett mig ringa och fråga efter henne efter undersökningen hos gynekologen) och gav mig en remiss till urologen. Efter några omflyttningar av tider så kom jag äntligen dit.

Urologen var trevlig och verkade snäll. Bra, tänkte jag och slappnade av. Hon bad mig beskriva var det gjorde ont och ritade en bild där jag fick peka (mkt pedagogiskt!). Hon sa att i och med att jag inte upplever att jag någonsin haft ont i urinblåsan, utan bara i urinröret så är det inget farligt. Hon sa att det antagligen är så att det finns muskler runt urinröret som kan krampa - så att det gör ont och att jag är extra känslig på något sätt. Hon sa också att kroppen ibland efter en urinvägsinfektion inte riktigt kan släppa besvären, utan att de fortsätter och att det kan ha med ex. stress att göra. Hon sa att det inte är farligt, eller ens något medicinskt som de tar vidare, utan bara något som är jobbigt att ha. Hon sa att det var enormt vanligt med sådana besvär och att hon inte träffat någon som haft det hela sitt liv, utan under en viss period. Hon sa också att det gick att få behandling där de försöker vidga urinröret så att musklerna slappnar av och att smärtan därmed kan försvinna. Fungerar inte det kan man göra andra saker.

Jag frågade också om varför jag ändå uppvisade så många urinvägsinfektioner när problemet egentligen var något annat och då sa hon att det är väldigt vanligt med urinvägsinfektion och att jag i och med att jag var känslig, läs överkänslig i urinröret så kunde jag lätt få det.

Så där är jag nu. Vi får se hur det går.

Det jag tycker är intressant med hela den här processen är att alla läkare jag träffat inte har den här kunskapen om det nu är så vanligt. Hur svårt kan det vara?

Jag har iaf lärt mig. Ge fan inte upp - acceptera inte ett icke-svar - det finns svar. Det du känner känns fel, är fel. Lär dig att beskriva smärtan - var, hur, när.

2011 skulle bli året med goda frukostar och jag kan säga att det banne mig har blivit det. Aldrig har jag ätit så många goda frukostar. Topp 3 är:

1. Berlins godaste frukost. Lagom mycket, allt hemgjort. Bröd, smör, olika ostar, äggröra, yoghurt, hallonsylt, äpple och kanel-mos, grönsaker, cappucino osv. på Agentur 103, bar, Berlin
2. Malmös godaste vegetariska, ekologiska frukostbuffé. Med sju sorters musli, fil, hemgjord sylt, marmelad, bröd, ost, sallader, blåbärsscones, bullar, vilket kaffe du vill, röbets- eller vetegräsjuice på Chez Madame, café, Malmö
3. Bull och bubbelbrunch, ja nybakta bullar och champagne (iaf nästan), helt perfekt! Hos M i Alvik, Stockholm

Bubblare: Frukost på sängen. I Malmö, i Ks lägenhet. Av finaste.

@Berlin





@Chez Madame



@bubbelbrunch






Idag åt jag en tallrik fil med banan och müsli och drack en kopp kaffe med mjölk. Highlife!

Idag cyklade jag i Stockholm för första gången (! ja, det är sant). Det var sjukt jobbigt och helt fantastiskt. Jag hade ingen aning om att en kunde cykla fel så mkt. Tittade på en cykelkarta (den sa att jag skulle svänga 40 ggr) och tänkte: jaja, det kan väl inte vara så svårt. Typ 1 km senare: öh, var är jag? Fast det ordnade sig och jag kom fram till mitt möte endast 24 min för sent blöt av svett (och regn). Mycket ska en vara med om!

På hemvägen gick det lättare. Jag cyklade bara fel ca 5 ggr och kom fram mindre svettig och sjukt pepp på att frakta min cykel på ett SJ-tåg nästa vecka. Ja, det går! www.sj.se/cykel Måste bara cykla cykeln från Arvika till Karlstad, men det är ju lätt. Eh.

Något som slog mig var att jag verkligen har saknat att cykla. Cykla ger liksom en ny dimension på staden. En är gå, en är åka kollektivt, en är åka bil, en är åka flygplan, en är åka helicopter och en är att cykla. Då får en liksom uppleva allt i en ny hastighet.

Kan också konstatera att det var over-kill att springa 3 km innan cykelturen.