and we raise our heads for the colour red

Eftersom det i alla fall är några om läser så måste jag förklara en sak. Jag har lovat mig själv att aldrig starta en ny blogg. Ska jag ha en blogg ska jag ha samma hela livet. Jag vet inte om jag kommer hålla det, men jag försöker i alla fall. Problemet är ju namnet. Var i h-vete kommer det i från? Den som ändå kom ihåg. Vad tror ni?

1. För hundra år sedan när jag startade den så älskade jag Libertines och tyckte att Pete Doherty var söt och cool. Det var innan Kate Moss och allt annat. Dessutom så var/är death on the stairs en jävligt bra låt.
2. Att jag fick 100 000 av Pete för att döpa den till det
3. Jag startade bloggen i ett heroinrus.
4. Att jag inte trodde att någon någonsin skulle komma på att det var en Libertines-låt.
5. Att min katt dog på trappsteget och jag använde sorgen som drivkraft när jag startade min blogg och döpte den efter händelsen.

Så jävla skönt. Faktiskt. Att typ ingen läser. Då kan man ex skriva följande utan att någon bryr sig: idag har jag köpt en ull (ylle (finare ord)) kofta. Den är grå med ett svart julpyntsmönster på och den sticks. Jag har också köpt skokräm. Det var två saker som stod på min önskelista av mig själv. Ja, jag är ganska praktisk av mig. Inte den som kanske köper något som inte är ytterst praktisk, men det känns bra. Alla köp är motiverade. Förutom lunchen. Det var god och värd och jävligt onödig.

Du får mig att känna mig helt normal. Vanlig rent ut sagt. Som mig. Så rätt. Och jag skrattar när jag tänker på dig. Det måste väl va bra?

Har ni förresten tänk på hur många andra sidor än facebook det finns på internet. Helt sjukt. Kolla runt vetja. På många står det förresten ganska intressanta saker. Javet. Det är knäppt.

Yo

Lyftet var på riktigt. Jag har ändrat på livsavgörande saker och tagit mig till den gröna sidan. Nu är det vinter och mörkt och jag tycker att det är helt okej. Jävligt bra faktiskt. Det är ganska härligt med minusgrader ändå. Särskilt när man har handlat en varm jacka (på rea och utan dun). Jag är nöjd.

Väntar och väntar på viktiga saker. Jag tror att det kommer gå bra ändå. Magkänslan. Det där supersäkra mätverktyget säger så.

Det här med ärlighet alltså. Varje gång jag försöker vara normal/tona ner min personlighet så hoppar den fram och blir större än någonsin tidigare. Jag kan liksom inte låtsas vara någon annan. Det går inte och skammen. Skam är en spännande känsla. Usch vad jobbig och jävligt rolig. Det känns rätt skönt ändå. Att jag inte kan gömma min personlighet. Jag tror på ärlighet och jag kan inte spela spel. Jag är sämst. Och bäst.