and we raise our heads for the colour red

imorse åkte jag från fittja, via alla förorter till t-centralen. och jag vet inte om det är min allmänna okunskap som lantis eller alternativt oerfarenhet kanske det skulle kunna kallas, men är det bara jag som blir förvånad över klassresan man gör. nu kanske jag är sjukt fördomsfull, men att titta på alla dessa människor får mig att fundera. vad är det som gör att jag direkt när det på skärholmen kommer in en kvinna och man i 55 års åldern och en killei ca 19 års ålder, som pratar skånska - med fina kläder reagerar på att dom är något annorlunda. killen leker med sin flashiga mobil och dom skrattar åt en bild tillsamman. ser allmänt obekymmrade ut jämfört med alla andra. det liksom lyser om de tre, som jag antar är far, mor och son(heterokärnfamiljsnormativt). det skriker medelklass och alla andra känns som en grå massa. ju närmare centralen vi kommer ju mer smälter de in. men vilka är de andra? den grå massan? är de olyckliga? underklass?

shit jag är ett sånt ufo i sammanhanget.

igår sa del la grace att alla såg likadana ut i sverige om man jämförde med andra länder, där många fler har ett mer utstickande stil eller utseende. det finns mer nyanser där. i sverige ser alla likadana ut. jag har hört det förr. den gråa massan. våga inte sticka ut.

vad är det som gör att det är så viktigt att se ut som alla andra? vad händer när man inte gör det? sverige är verkligen inte accepterande. man får inte sticka ut.

vi har nästan inga lagar som diskrimminerar kvar, men det räcker inte. vi kan inte tro att alla är likadana eller har förutsättningarna eller viljan att vara likadana. fy fan vad tråkigt.

jag tror det är därför vi älskar usa så mycket, för där är det tvärt om. och vi längtar efter det, men vågar inte.

när en medelklassfamilj som skrattar sticker ut på en tunnelbana med 100 pers är det illa. inte nog med att vi strävar efter en grå massa, vi vill att den ska vara tyst och sammanbiten. normen är inte medelklassfamiljen, det sticker ut. normen är att tyst ta sig dit utan att märkas. roligt! verkligen.

kom igen, bryt lite regler!

fantastisk bok av fantastisk person. heja bilder.

med fearqvinivism.

"det känns som hemma"
(mi casa es tu casa)
it's all about kilombo

11e våningen. kul dag. nya perspektiv och jag vill läsa text igen. har läst så himla roliga böcker idag och fått en massa tips på väldigt speciella saker.

mm.

imorgon - hejdå chockstorm, hej larv-ica!

sitter inklämd på tåget, mycket irriterande faktiskt. men jag andas lugnt och äter min matsäck. kaffedoften is all around, men jag orkar inte köpa eget.

idag ska jag på en föreläsning med de la grace på södertörn. malin och marja går samma kurs har det visat sig - roligt! jag ska hälsa på och få ny inspiration och kanske lite kunskap.

har bestämt att jag måste ägna 1 dag i veckan åt feminismen specifikt. lätt att tappa bort den i sammanhanget. få påfyllning.

jag ska sova i kilombo och andas sthlm-luft. det blir bra för mig. kanske träffa en annan vän eller två.

imorgon ska jag åka hem och äta middag med finaste H.

söndag är matchdags och vi måste vinna, annars kommer alla sluta. typ. så illa är det. man kan inte vara bra och inte vinna. men bra träning i går och hoppet är väl det sista som lämnar människan.

yes. poetiskt.

dagen började så bra som aldrig förr. jag var sjukt peppad på allt och hade världens bästa idé, men sen gick det utför... jag mötte verkligheten. jepp. kul dag.

med blixtar och dunder i ögonen.

det är fascinerande var fokus och motivation kan göra för arbetet. att jobba är lite som att spela match fast varje dag. man måste äta rätt, sova, inspireras, vara motiverad, träna för att kunna vara på topp och prestera.

sjukt konstigt att gå från att ha fått pressa ut typ 50 ord per dag, till det här. galet! men jag är glad.

med lite estetshow i bakgrunden så går allt... ehe

nu måste jag äta ngt.

tjolajopp.

idag har jag varit så jävla bra! jag-jag är tillbaks. tänk vad så lite kan göra.

på riktigt. idag har jag skrivit från att det var mörk till det var ljust till det var mörkt igen. nu har jag ingenting kvar i huvudet. men klart det är jag inte! nepps.

jag är så barnslig. HAHA. jag kommer bli en sån där mamma med spetstrosor och rött svallande stort hår så går på klubbar och super med sina barn. jag kommer alltid vara 19. jepps. fint.

vi vann med 7 poäng totalt och spelade så sjukt bra... jävligt surt! jag gjorde 15 poäng och delade första platsen med H. 4 servess.

men idag har jag ett översträckt knä att dras med. verkar inte som att min kropp vill vara med... alls egentligen. jepp, så är det att bli gammal.

ingen träning för mig imorgon.

nu bok.

hej hej.

37, 37 och 47 poäng. gissa vilket lag som fick vad.

jonte säger: "jag skäms över att jobba med er om ni inte kan det här"

emma säger: "jag vet att det inte är eye of the tiger"

pausmusik(någon konstig mix av mgmts kids.)

emma sliter sitt hår. (jag vet hur det känns...)

jacob säger: "det hade varit ganska lätt om man hade hört det här"

emma säger: "heja kommer segertåget"

olov säger: "jävla kuk, jag hatar jävla låttitlar"

emma säger: "nu jävlar!"

jonte säger: "jag spelar den här perfekt på gitarr"

siri säger: "jag med"

jonte säger: "anouk är en del av barndomen om man överhuvudtaget är född på 80-talet"

olov säger: "start a war, gud va skönt!"

jonte säger: "har du hört den, hurt heter den." tihi

olov och emma säger: "jag skrev det! får jag kolla på pappret! det står inte här!" (Varning för slåssing)

emma säger: "fan siri, jag bodde ihop med dig när du hade den som ringsignal"

olov säger: "jag sa lights and music!"

emma säger: "nej"

olov säger: "dom är så jävla pretantiösa - vem fan vet vad deras låtar heter?"

"ok vi skriver punk daft i så fall..."







emma säger: "visst är det robyn med handle me!!!!!!!!!!!!"

siri, jonte och alla andra: "eh nej."

emma = aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

och jag verkar normal igen.

tjoho

jag är först.

idag ska jag:

- fixa min telefon en gång för alla
- skriva så att mina fingrar blöder
- dricka en öl och äta pasta
- prata projektidéer
- få massage
- krama en kompis

så ja. lets go.

uhm.

fin kommentar som jag fick idag. idag har jag varit coach och ätit tårta. sen ska jag dricka sprit och äta mat.
tills dess mission "strategidokument". så jävla segt att komma igång bara.

sjukt röksugen och kaffesugen. har druckit en kopp idag och inte rökt sen jag vet inte när faktiskt. kanske 1 månad.

yea. meningsfullt inlägg.

heja pengar. heja mig. nu har jag betalat hyran. sisådär ganska många dagar försent.

precis när jag sopat bort sista hårstrået från golvet från en viss igelkott kom en annan som också ville bli klippt. skyll dig själv, men välkommen till klippis salong - här blir du klippt med spänning, kanske ett bit i örat - fast du får glass efteråt. lite som hos doktorn när du var liten. varsegod. kom till klippi.

ok, måste bara se hur det går på S60.

jävligt mycket skönare att vara beroende av det än av heroin. mm. heroin chic. me. avgiftningen är svårt.

måste säga att jag gillar min mamma och pappa. dom hjälps alltid. puss puss.

Idag slog det mig att det jag hatar mest med kvinnligheten är att man måste vara så jävla passiv. Vänta, vänta, vänta... jag är så sjukt trött på det. Och det gäller det mesta. Ta inga beslut för guds skull. Snälla, ta inga beslut och inga initiativ. Du kan lätt tolkas som galen eller bitch. Var snygg, stå i ett hörn och vänta. Everybody puts baby in the corner.

Sen är jag förbannad på folk som flyr. Mest mig själv. Fast jag har ju kvinnligheten att skylla på iofs. Skulle gärna åka till Brasilien då och nu.

I går vann jag och drack vin i stora glas. Idag såg jag 8 avsnitt av studio 60. Imorgon kaospiloter i Arvika. Nästa helg div. 2 premiär. Framåt, Berlin?

Nu: Styrelseprotokoll och mer Studio 60. Heja Jordan!