and we raise our heads for the colour red

då var jag sjutton år och spelade i band, hade en guldgitarr och trasiga jeans. hittade juliana hatfield i darling och lyssnade sen på hennes my sister till döds. ja, jag var så jävla cool. och töntig. och någon kallade mig besserwisser och jag ville vinna allt och tävlade alltid. tills jag gick sönder.



sen hittade jag festivalen, blev campingchef och färgade håret rött. det var så jävla kul. och jag blev glad igen.



nu har jag inte rött hår längre, har tagit mig igenom sju svåra år, tar pressbilder för att jag kan kanske hamna i tidningen någon gång och gör femårsplaner.



samt köper regnjackor och hånglar i europeiska städer. och tror att ett par nya glajjor gör allt.



lika ego. lika tuff.

så här såg det ut gång nr två 2008. det var fina livet. förutom när jag var sur som en citron, men jag tror du har kommit över det nu E. hoppas det. jag ska försöka att inte vara det igen. om det händer lovar jag att ta med dig till ett roligare museum än stadsmuseet som tröst. ok?

och om jag får för mig att elitidrotta igen så lovar jag att inte äta lika mkt. från elefantätande till kanske hästätande. och du kan få vara hemmafru igen om du vill. annars kanske det är min tur att vara din. nu när du är så framgångsrik och allt. ok?

och det kanske inte är värt att ta upp yatzyspelandet igen. det känns som att den eran är över. men kanske luffarschack? nej, det är ju så tråkigt. charader? det är ju kul. vi kan bygga en scen och bjuda in till fest. nej, jag vet. kareoke. every night. och vin och cigg på balkongen. varje dag.

 

hurra iaf. herregud vad mkt hurra.

 

ps. försökte verkligen hitta en bild från 2006. men kom på att alla mina bilder dig med min dator. dom fina silvriga delldatorerna som jag (och kanske du) skäms över att jag har haft. fast det var fint då också.

jag börjar med att säga att jag är tacksam, så ni vet.

idag kom min energi tillbaka. den har nog varit borta i ca 3 månader. ja ungefär så länge som vintern har varit. så nej jag känner mig inte så speciell. not. men ändå. rastlösheten. RASTLÖSHETEN. jaba, jag måste göra ngt kul. nu. precis nu.

idag har jag exempelvis redan (ja 18.10 är ganska tidigt, det är mkt kvar, det är ljust ute osv) klättrat upp för ett berg, jobbat bort alla saker jag skulle göra, klippt mig (det blev nog fint, men jag är för rastlös för att inte tycka att det lev tråkigt), haft möte, jobbat lite mer, pratat med BJ, pratat med H, gått till affären, handlat för 53 kr, gått hem, lagat en lasagne, lagat en potatissoppa, chitchattat med G, ätit potatissoppa, lyssnat på radio, surfat och solat. men är jag trött för det. nope.

det finns mer energi. ska nog göra efterätt också. och pilla m blommorna. och lite hemlisar.

Om 10 år ska jag:
Vara sjukt vältränad (musklerna ska svälla på armarna)
Jag ska ha minst tio tatueringar
Jag ska ha kort hår (eller jättelångt)
Jag ska sjunga i ett samba-band
Jag ska bo i Syrien
Jag ska ha tre barn (utan man yes svd, så kommer det att vara)
Jag ska ha en älskare i varje hamn
Jag ska skriva långa böcker om livet
Jag ska ha ett eget växthus
Jag ska ha en stuga i väst (världen) men jag vågar inte åka dit för det är krig
Jag ska inte ha så mkt pengar, men vara lycklig
Jag ska bo med ungefär fem vänner
Jag ska jobba som läkare fast jag inte är utbildad

Mm. Så ni vet.

Glöm inte det. Deklarera vem du är. Lägg ut bilder, texter, bilder igen, tankar, idéer, tacka ja till att synas offentligt i tidningar, höras på radio, checka in, checka in, om och om igen. Gör det nu. Vi vill veta.

Midsommar 2010 firade jag i Stockholm tillsammans med en av mina absolut bästa vänner. Vi bestämde oss för att vi skulle ägna helgen åt att vara turister i vår egen stad. Fast jag precis hade flyttat, så kändes det lite så. Kanske var det för att jag hade bott där (här) i tanken i ungefär tre år. Dagen innan midsommarafton var vi på Djurgården och inte bara var, vi gick runt hela ön (?). Jag kommer ihåg att jag var så himla trött. Inte trött som i sömnig utan trött som i trött in i märgen, less, orkeslös, jag hade fått nog. Det fanns liksom inget kvar att ge och jag var så glad att jag och K umgicks och bara glassade runt. Ett år tidigare hade jag också varit trött, men också uttråkad, det ledde till att jag tog på mig ännu mer arbete under sommaren. Det var inte så smart för att det innebar att jag från att ha blivit enormt trött, blev tröttare, fick ingen semester och hann inte riktigt göra det jag skulle göra i mitt riktiga jobb. Under hösten kände jag mig trött och deppig och uttråkad. Och där och då, i min ensamhet, bestämde jag mig för att ta tag i saker, flytta och ta det lungt, bli pigg och glad igen. På våren bodde jag halvtid hos en fin vän, läste genus och pendlade och jobbade i Arvika. Åkte mycket tåg. Väldigt mycket tåg. Plus en massa andra saker hände. Jag mådde bättre, men var lika trött. Där då på Djurgården med K, var nog någon av de första dagarna på min semester. Min allra första semester i livet. Och jag var så jävla trött. Sådär trött så att det enda som fanns att göra var att göra ingenting.

Jag kommer ihåg att jag sa till K: Jag hatar Facebook. Jag hatar det så mkt. Jag önskar att det inte fanns. Jag önskar att jag inte hade någon dator. Jag vill bo ensam i en stuga i skogen utan el. Och jag kommer ihåg hur jag kände. Jag orkade bara inte med att vara så tillgänglig och att ta in så mkt information.

Ni känner jag inte så längre. Jag är nog mer på FB nu än innan och på twitter och instagram osv. Och det känns inte längre så jobbigt. Kanske lite ibland, men det är mer som att det har neutraliserats som en vardaglig del av mitt liv. Det går liksom inte att värja sig. Det går liksom inte att gå tillbaka. Så är det och det är väl ok. Tror jag.