allt är fint och bra
mm. jag njuter lite. borde vara mer stressad, men känner mig lugn som en filbunke. det kanske känns så här när man vet. så är det nog. nu ska jag glida lite på framgångsvågen och så. många fina ord i helgen. ska hälsa på min skrapa imorgon. det blir spännande. tänker separationsångest. tänker å nej nu måste jag göra en massa jobbiga saker. men tror det är lätt. är det nått jag är bra på så är det att bryta upp och åka hem. jag har gjort det förut. och ja H, jag kommer alltid tillbaks. behöver bara lite frisk luft så att jag kan komma hem och gilla läget. skogen är fin.
gick en morgonprommis i torsdags. eller var det fredag. det var i alla fall precis som en morgonprommis ska vara. skogen var lite sval. men mellan träden lyste solen. jag gick mot den ängen som man aldrig var på när man var liten. den som var långt bort. jag var lite rädd för älgar. det är jag alltid. fast nån lärde mig att dom inte är farliga så det känns bättre nu iaf. ju närmare jag kom ängen ju mer förstod jag att jag skulle vara tvungen att kasta av mig skorna och springa ut på den. den var helt solfylld och fåglarna kvittrade. jag tog ett försiktigt kliv med mina stadsskor för att inte råka trampa i leran. på ängen låg en vit sockerbit. ja det var nog inte mer gräs. eller så var den kvarglömd. solen lyste i ögonen och det var så himla fint! helt galet. jag har alltid undrat vad man gör i såna lägen. när man bara tycker att nått är helt sjukt fantastisk och inte har nån att prata med. jag sa typ "shit va fint" till mig själv(eller sockerbiten) och gapade lite. om saker känns konstiga att göra när man är med andra så känns dom ännu konstigare när man är själv. dagens lärdom.
men det tar inte slut där. jag vandrade vidare och kände ett enormt behov av att se vattnet. jag gick till ingens strand. ingen var där. bara jag. jag gick längst ut på betongbryggan och kunde inte fatta hur fint det var. vattnet glittrade av solen och det kluckade lite. jag satt där en stund. kändes faktiskt som att jag kunde andas för första gången på länge. sen sprang jag lite för jag kände mig så pigg.
väldigt mycket ett tips. att gå en sån prommis på morgonen. allt gick bra sen.
nu pirrar det väldigt mycket i magen. undra om jag är hungrig.
gick en morgonprommis i torsdags. eller var det fredag. det var i alla fall precis som en morgonprommis ska vara. skogen var lite sval. men mellan träden lyste solen. jag gick mot den ängen som man aldrig var på när man var liten. den som var långt bort. jag var lite rädd för älgar. det är jag alltid. fast nån lärde mig att dom inte är farliga så det känns bättre nu iaf. ju närmare jag kom ängen ju mer förstod jag att jag skulle vara tvungen att kasta av mig skorna och springa ut på den. den var helt solfylld och fåglarna kvittrade. jag tog ett försiktigt kliv med mina stadsskor för att inte råka trampa i leran. på ängen låg en vit sockerbit. ja det var nog inte mer gräs. eller så var den kvarglömd. solen lyste i ögonen och det var så himla fint! helt galet. jag har alltid undrat vad man gör i såna lägen. när man bara tycker att nått är helt sjukt fantastisk och inte har nån att prata med. jag sa typ "shit va fint" till mig själv(eller sockerbiten) och gapade lite. om saker känns konstiga att göra när man är med andra så känns dom ännu konstigare när man är själv. dagens lärdom.
men det tar inte slut där. jag vandrade vidare och kände ett enormt behov av att se vattnet. jag gick till ingens strand. ingen var där. bara jag. jag gick längst ut på betongbryggan och kunde inte fatta hur fint det var. vattnet glittrade av solen och det kluckade lite. jag satt där en stund. kändes faktiskt som att jag kunde andas för första gången på länge. sen sprang jag lite för jag kände mig så pigg.
väldigt mycket ett tips. att gå en sån prommis på morgonen. allt gick bra sen.
nu pirrar det väldigt mycket i magen. undra om jag är hungrig.
Kommentarer
Trackback