fantastiska sverige
imorse åkte jag från fittja, via alla förorter till t-centralen. och jag vet inte om det är min allmänna okunskap som lantis eller alternativt oerfarenhet kanske det skulle kunna kallas, men är det bara jag som blir förvånad över klassresan man gör. nu kanske jag är sjukt fördomsfull, men att titta på alla dessa människor får mig att fundera. vad är det som gör att jag direkt när det på skärholmen kommer in en kvinna och man i 55 års åldern och en killei ca 19 års ålder, som pratar skånska - med fina kläder reagerar på att dom är något annorlunda. killen leker med sin flashiga mobil och dom skrattar åt en bild tillsamman. ser allmänt obekymmrade ut jämfört med alla andra. det liksom lyser om de tre, som jag antar är far, mor och son(heterokärnfamiljsnormativt). det skriker medelklass och alla andra känns som en grå massa. ju närmare centralen vi kommer ju mer smälter de in. men vilka är de andra? den grå massan? är de olyckliga? underklass?
shit jag är ett sånt ufo i sammanhanget.
igår sa del la grace att alla såg likadana ut i sverige om man jämförde med andra länder, där många fler har ett mer utstickande stil eller utseende. det finns mer nyanser där. i sverige ser alla likadana ut. jag har hört det förr. den gråa massan. våga inte sticka ut.
vad är det som gör att det är så viktigt att se ut som alla andra? vad händer när man inte gör det? sverige är verkligen inte accepterande. man får inte sticka ut.
vi har nästan inga lagar som diskrimminerar kvar, men det räcker inte. vi kan inte tro att alla är likadana eller har förutsättningarna eller viljan att vara likadana. fy fan vad tråkigt.
jag tror det är därför vi älskar usa så mycket, för där är det tvärt om. och vi längtar efter det, men vågar inte.
när en medelklassfamilj som skrattar sticker ut på en tunnelbana med 100 pers är det illa. inte nog med att vi strävar efter en grå massa, vi vill att den ska vara tyst och sammanbiten. normen är inte medelklassfamiljen, det sticker ut. normen är att tyst ta sig dit utan att märkas. roligt! verkligen.
kom igen, bryt lite regler!
shit jag är ett sånt ufo i sammanhanget.
igår sa del la grace att alla såg likadana ut i sverige om man jämförde med andra länder, där många fler har ett mer utstickande stil eller utseende. det finns mer nyanser där. i sverige ser alla likadana ut. jag har hört det förr. den gråa massan. våga inte sticka ut.
vad är det som gör att det är så viktigt att se ut som alla andra? vad händer när man inte gör det? sverige är verkligen inte accepterande. man får inte sticka ut.
vi har nästan inga lagar som diskrimminerar kvar, men det räcker inte. vi kan inte tro att alla är likadana eller har förutsättningarna eller viljan att vara likadana. fy fan vad tråkigt.
jag tror det är därför vi älskar usa så mycket, för där är det tvärt om. och vi längtar efter det, men vågar inte.
när en medelklassfamilj som skrattar sticker ut på en tunnelbana med 100 pers är det illa. inte nog med att vi strävar efter en grå massa, vi vill att den ska vara tyst och sammanbiten. normen är inte medelklassfamiljen, det sticker ut. normen är att tyst ta sig dit utan att märkas. roligt! verkligen.
kom igen, bryt lite regler!
Kommentarer
Trackback