and we raise our heads for the colour red

Det är väldigt hög spänningshalt hos mig på mitt tåg. Dock ett lugnande telefonsamtal, men ändå. Jag har varit för länge i skogen, jag tror att allt utanför är farligt. Spännande i alla fall.

Ha lyckats lägga ganska mycket av min tankeverksamhet på framtiden på senaste tiden. Har väl aldrig riktigt vågat göra en plan. Eller jag hade en när jag var yngre och den visade sig vara så himla fel. Hur kunde jag inte veta själv vad som var bäst för mig? Det är för mig väldigt konstigt. Men ändå, på samma sätt vet jag ju fortfarande inte vad som egentligen skulle vara bäst och framförallt så vet jag att det inte finns en sak. Utan flera. Och dom kommer ändras.

Det finns många läskiga människor. Jag brukar alltid tro gott om folk först och sen när jag har tänkt lite så blir jag misstänksam. Ibland önskar jag att jag var lite mer misstänksam från början. Fast det är nog ganska bra att inte va det också. Dock lite naivt. Förut tänkte jag, men åååh Siri det här skulle ju bli en lugn resa, inte en resa där jag skulle behöva sitta på nålar hela vägen från Karlstad.

Jag tror jag kommer bli framgångsrik. Jag är framgångsrik på ett sätt. Men samtidigt så vet jag inte vad det betyder. Om det betyder att jag kommer ha jättemycket pengar eller var sjukt lycklig. Och om någon frågade igår skulle jag nog svarat något annat än jag skulle just nu.

Ok, så här var det. En person på Karlstads central gav mig en nyckel och bad mig leverera den till en annan person i Stockholm. Han fick mitt nummer och sa att den andra personen skulle ringa mig om plats. Personen ska ringa och möta mig vid tåget. Kanske inget konstigt med det, men vem vet och väldigt onödigt risktagande av mig om det skulle vara det. Men antagligen inte.

Jag har alltid tyckt om att leva på kanten. Jag har alltid tyckt att nästa handling är viktigare än den/de jag ska utföra om 3 veckor, 1 år eller 10 år. Därför har jag svårt att planera.

Sen blir jag jävligt besviken också. Alltså sådär innerligt depressionsbesviken om det inte blir som jag vill. Även fast jag inte planerar har jag kommit på. Så jag kanske lika gärna kan göra det.

Jag hatar verkligen att vänta, det är det absolut värsta jag vet. Så sjukt onödigt och meningslöst. Jag väntar aldrig mer än 5 min. Högst. På allt. Sen måste jag underhålla mig på annat vis. Jag är hellre sen själv än v'äntar på andra.

Ok. Personen sa några misstänksamma saker. Som att den här nyckeln går till en villa som är värd alota money. Och typ jaha, vart bor du? Jaha du undrar varför jag frågar - ja vi tänkte kompensera dig. Och typ mannen som du ska möta är svart, men han är pålitlig för han har varit pilot tidigare... som att det är någon garanti. Jag sa, ok då får han komma till tåget. Då sa han - eeeh, ja eller om ni möts någon annanstans. Känner du till Centralen? Ja... Du vet den runda cirkeln, som man även kallar böghålet(eller nått) Eh, Ja... Ah men jag ber honom ringa dig direkt. Tappa inte bort nyckeln. Eh nej.

Jag har två bilder av mig själv som äldre. Antingen i ett hus på landet skrivandes. På resor skrivandes. Träffa nya människor. Skriva. Eller antingen jobbande hårt och vara rik. Jag tror i bägge fallen att jag kommer vara väldigt vanlig. Och jag tror egentligen att alternativ två kommer först och att det första alternativet kommer sen. Efter.

Jag tar hand om nyckeln. Personen ringde och lät normal. Men jag tänkte att det kan vara för att lugna mig, så att jag inte ringer någon som ska möta mig. Fast hur ska dom veta att jag reser själv. Eller att det inte kommer någon och möter mig. Känns ganska lugnt om jag tänker efter. Fast det är ju roligare med lite spänning.

Eller så kommer jag bli konspirationsteoretiker. Jag tror jag har fallenhet för det. STOR fallenhet för det. Vem fan tror på evolutionen nowadays?

Personen möter mig vid tåget. Jag tror det går bra. Jag är både jävligt naiv och modig och snäll. Eller hur?

Eller konspirationsskapare, det skulle vara kul. Det skulle jag nog vara excellent på.

Eller politiker. Jag svarar aldrig på frågor och har en tendens att ta ansvar. (Eftersom det är det det delvis handlar om har jag hört). Ibland undrar jag om jag kan svara på en fråga om det liksom finns i mig. Eller om det är något som helt har gått förbi mig.

Eh, uhm, vet inte, joo, nää, men - osv! Herregud.

Jag skulle ju såklart bli ett sjukt bra volleybollproffs. Om jag nu inte var skadad hela tiden dvs.

Psykolog skulle jag vara fantastisk som. Fast ibland tänker jag att jag redan är det.

Hm. Varför ska du bli något? Du är ju redan något!

Filosof kanske.

Siri, 17 år