Dödssynden
Det här med ärlighet alltså. Varje gång jag försöker vara normal/tona ner min personlighet så hoppar den fram och blir större än någonsin tidigare. Jag kan liksom inte låtsas vara någon annan. Det går inte och skammen. Skam är en spännande känsla. Usch vad jobbig och jävligt rolig. Det känns rätt skönt ändå. Att jag inte kan gömma min personlighet. Jag tror på ärlighet och jag kan inte spela spel. Jag är sämst. Och bäst.
Kommentarer
Trackback