Deklarera
Glöm inte det. Deklarera vem du är. Lägg ut bilder, texter, bilder igen, tankar, idéer, tacka ja till att synas offentligt i tidningar, höras på radio, checka in, checka in, om och om igen. Gör det nu. Vi vill veta.
Midsommar 2010 firade jag i Stockholm tillsammans med en av mina absolut bästa vänner. Vi bestämde oss för att vi skulle ägna helgen åt att vara turister i vår egen stad. Fast jag precis hade flyttat, så kändes det lite så. Kanske var det för att jag hade bott där (här) i tanken i ungefär tre år. Dagen innan midsommarafton var vi på Djurgården och inte bara var, vi gick runt hela ön (?). Jag kommer ihåg att jag var så himla trött. Inte trött som i sömnig utan trött som i trött in i märgen, less, orkeslös, jag hade fått nog. Det fanns liksom inget kvar att ge och jag var så glad att jag och K umgicks och bara glassade runt. Ett år tidigare hade jag också varit trött, men också uttråkad, det ledde till att jag tog på mig ännu mer arbete under sommaren. Det var inte så smart för att det innebar att jag från att ha blivit enormt trött, blev tröttare, fick ingen semester och hann inte riktigt göra det jag skulle göra i mitt riktiga jobb. Under hösten kände jag mig trött och deppig och uttråkad. Och där och då, i min ensamhet, bestämde jag mig för att ta tag i saker, flytta och ta det lungt, bli pigg och glad igen. På våren bodde jag halvtid hos en fin vän, läste genus och pendlade och jobbade i Arvika. Åkte mycket tåg. Väldigt mycket tåg. Plus en massa andra saker hände. Jag mådde bättre, men var lika trött. Där då på Djurgården med K, var nog någon av de första dagarna på min semester. Min allra första semester i livet. Och jag var så jävla trött. Sådär trött så att det enda som fanns att göra var att göra ingenting.
Jag kommer ihåg att jag sa till K: Jag hatar Facebook. Jag hatar det så mkt. Jag önskar att det inte fanns. Jag önskar att jag inte hade någon dator. Jag vill bo ensam i en stuga i skogen utan el. Och jag kommer ihåg hur jag kände. Jag orkade bara inte med att vara så tillgänglig och att ta in så mkt information.
Ni känner jag inte så längre. Jag är nog mer på FB nu än innan och på twitter och instagram osv. Och det känns inte längre så jobbigt. Kanske lite ibland, men det är mer som att det har neutraliserats som en vardaglig del av mitt liv. Det går liksom inte att värja sig. Det går liksom inte att gå tillbaka. Så är det och det är väl ok. Tror jag.
Midsommar 2010 firade jag i Stockholm tillsammans med en av mina absolut bästa vänner. Vi bestämde oss för att vi skulle ägna helgen åt att vara turister i vår egen stad. Fast jag precis hade flyttat, så kändes det lite så. Kanske var det för att jag hade bott där (här) i tanken i ungefär tre år. Dagen innan midsommarafton var vi på Djurgården och inte bara var, vi gick runt hela ön (?). Jag kommer ihåg att jag var så himla trött. Inte trött som i sömnig utan trött som i trött in i märgen, less, orkeslös, jag hade fått nog. Det fanns liksom inget kvar att ge och jag var så glad att jag och K umgicks och bara glassade runt. Ett år tidigare hade jag också varit trött, men också uttråkad, det ledde till att jag tog på mig ännu mer arbete under sommaren. Det var inte så smart för att det innebar att jag från att ha blivit enormt trött, blev tröttare, fick ingen semester och hann inte riktigt göra det jag skulle göra i mitt riktiga jobb. Under hösten kände jag mig trött och deppig och uttråkad. Och där och då, i min ensamhet, bestämde jag mig för att ta tag i saker, flytta och ta det lungt, bli pigg och glad igen. På våren bodde jag halvtid hos en fin vän, läste genus och pendlade och jobbade i Arvika. Åkte mycket tåg. Väldigt mycket tåg. Plus en massa andra saker hände. Jag mådde bättre, men var lika trött. Där då på Djurgården med K, var nog någon av de första dagarna på min semester. Min allra första semester i livet. Och jag var så jävla trött. Sådär trött så att det enda som fanns att göra var att göra ingenting.
Jag kommer ihåg att jag sa till K: Jag hatar Facebook. Jag hatar det så mkt. Jag önskar att det inte fanns. Jag önskar att jag inte hade någon dator. Jag vill bo ensam i en stuga i skogen utan el. Och jag kommer ihåg hur jag kände. Jag orkade bara inte med att vara så tillgänglig och att ta in så mkt information.
Ni känner jag inte så längre. Jag är nog mer på FB nu än innan och på twitter och instagram osv. Och det känns inte längre så jobbigt. Kanske lite ibland, men det är mer som att det har neutraliserats som en vardaglig del av mitt liv. Det går liksom inte att värja sig. Det går liksom inte att gå tillbaka. Så är det och det är väl ok. Tror jag.
Kommentarer
Trackback