Hej Arvika.
I år fyller Arvika 100 år. Av dem har jag levt 27 och bott 25 av dem i Arvika. En anledning till det är att det under 19 av de 100 åren har funnits en musikfestival.
När Arvika fyllde 87 år, 1998 var jag 13 år och besökte Arvikafestivalen för första gången. Jag hade tandställning och det enda bandet jag kände till var Kent, som jag dessutom missade.
När Arvika fyllde 89 år, 2000 jobbade som funktionär på Arvikafestivalen för första gången. Jag och min kompis trodde att det var väldigt svårt att få funktionärsjobb på festivalen och gick till festivalkontoret, som då låg i City-huset och skrev två A4 långa ansökningar. Vi fick jobb.
När Arvika fyllde 91 år, 2002 blev jag och min kompis tillfrågade om vi ville vara nyckelfunktionär för samma kiosk. Vi sa ja och axlade det stora ansvaret att se till att det fanns kaffe till funktionärerna. The Cure spelade, men jag tror jag hade så mkt att göra att jag missade dem.
2003 tackade jag och mina två kompisar ja till att vara nyckelfunktionärer för entréerna på Stora Campingen. 2003 hade festivalen bokat Björk och sålde slut. Det hade aldrig varit så många personer på festivalen förut och vi var inte riktigt beredda på det i entréerna. Det var konstant kö och jag missade såklart Björk för att vi var tvungna att göra om schemat precis då.
I april 2004 var jag 19 år och fick frågan om jag ville vara samordnare för Campingen. Jag sa ja och hade en del ångest. Skulle jag klara det? Festivalen hade bokat Kraftwerk, som jag faktiskt såg!
Hösten 2004 bodde jag i Stockholm och missade en stor del av det ekonomiska arbetet som pågick efter den förlust som festivalen hade gjort. Efter nyår 2005 flyttade jag hem igen och blev Konceptansvarig. Vi arbetade mycket med ekonomin, minska festivalens totala kostnader och öka de fasta intäkterna.
När Arvika fyllde 95 år, 2006, fyllde jag 22 år. På min födelsedag i augusti hade jag upplevt ett av de bästa åren i mitt liv. Jag hade från januari jobbat som genomförandeansvarig för festivalen, drivit projektet Sveriges mest jämställda festival och gått projektledarutbildningen OPUS 1600. Någon vecka innan hade jag varit i Holland på Lowlands Festival tillsammans med de som jobbade med AF Galaxens arrangemangshus Ritz. Tidigare på våren, när vi bokade The Knife hade jag och några andra i staben stått på en balkong och undrat om det var sant!? När vi bokade Franz Ferdinand samma sak. Hur lyckades vi?
I september 2006 blev jag tillfrågad om att ta över som verksamhetschef för Ritz. Ritz var en del av ett drömprojekt som AF Galaxen hade om att göra Arvika till en musikstad. Där det fanns en lokal arrangör som satsade för att få hit stora artister, dit även de som var 16 år kunde komma. Det skulle vara en mötesplats för Arvikas kulturliv och kulturföreningar skulle kunna hyra in sig för en billig penning. Det fanns ett café, ny teknik, många möjligheter och mycket plats. Året med Ritz var en berg och dalbana. Jag lärde mig så otroligt mycket.
Arvikafestivalen 2007 jobbade jag som ansvarig för ekonomikontoret.
När Arvika fyllde 97, våren 2008 flyttade jag till Stockholm för att läsa genusvetenskap. Jag var ledamot i AF Galaxens styrelse och kämpade för jämställdhetsfrågor. Efter några månader började jag längta tillbaka till Arvika, till festivalen och människorna där. Jag funderade på hur jag skulle kunna kombinera jämställdhet och feminism med arrangörskap och projektledning och kom tillslut på idén om att starta an feministisk projektledarutbildning. Galaxen tyckte såklart att det var en bra idé och jag kontaktade Ingesunds Folkhögskola för att se om det fanns möjlighet där. Jan Magnusson som var rektor, var positiv redan på första mötet och vi gjorde en plan för hur utbildningen skulle finansieras. Sen tidigare var Ingesunds Folkhögskola huvudman för Galaxen Creative (tidigare Opus 1600), som Galaxen genomförde.
Vi fick stöd från Region Värmland för att starta upp utbildningen och redan hösten 2008 började det första teamet på Creative Feminism. Utbildningen var unik i sitt slag, det fanns ingen annan sådan i Sverige och jag tyckte att det var fantastiskt att den just fanns i Arvika. Under mitt arbete med utbildningarna fick jag kombinera mina praktiska erfarenheten med de teoretiska och det var fantastiskt. I våras gick det sista teamet på Galaxen Creative och Creative Feminism ut och till jul har de sista gjort sin praktik.
Under sommaren 2008 jobbade jag som ekonomicontroller och 2009 som genomförandeansvarig igen.
Sommaren 2009 var jag 25 år och Arvikafestivalen bokade Depeche Mode. 22 500 personer kom till festivalen och utgjorde den största publiken någonsin på Arvikafestivalen. Hur förberedda vi än var, så var det omöjligt att förstå var det skulle innebära rent praktiskt. Som alltid så gick det. Det gick. När jag stod på grusplanen i slutet av augusti 2009 och lastade på några kvarglömda pissoarer, som var det absolut sista jag skulle göra hade jag svårt att förstå att det någon månad tidigare hade stått 20 000 personer och tittat på Depeche Mode där. På den grusplanen. Ofattbart.
Av all trötthet, stress, ilska och uppgivenhet som jag har känt under dessa år kan ingen ting gå upp mot den glädje över allt jag har lärt mig, alla människor jag har lärt känna, alla skratt jag har skrattat, alla pirr i magen jag har känt.
Jag får aldrig nog. I just can’t get enough.
2011 är jag 27 år och Arvika fyller 100 år. Arvikafestivalen skulle fyllt 20 år.
När Arvika fyllde 87 år, 1998 var jag 13 år och besökte Arvikafestivalen för första gången. Jag hade tandställning och det enda bandet jag kände till var Kent, som jag dessutom missade.
När Arvika fyllde 89 år, 2000 jobbade som funktionär på Arvikafestivalen för första gången. Jag och min kompis trodde att det var väldigt svårt att få funktionärsjobb på festivalen och gick till festivalkontoret, som då låg i City-huset och skrev två A4 långa ansökningar. Vi fick jobb.
När Arvika fyllde 91 år, 2002 blev jag och min kompis tillfrågade om vi ville vara nyckelfunktionär för samma kiosk. Vi sa ja och axlade det stora ansvaret att se till att det fanns kaffe till funktionärerna. The Cure spelade, men jag tror jag hade så mkt att göra att jag missade dem.
2003 tackade jag och mina två kompisar ja till att vara nyckelfunktionärer för entréerna på Stora Campingen. 2003 hade festivalen bokat Björk och sålde slut. Det hade aldrig varit så många personer på festivalen förut och vi var inte riktigt beredda på det i entréerna. Det var konstant kö och jag missade såklart Björk för att vi var tvungna att göra om schemat precis då.
I april 2004 var jag 19 år och fick frågan om jag ville vara samordnare för Campingen. Jag sa ja och hade en del ångest. Skulle jag klara det? Festivalen hade bokat Kraftwerk, som jag faktiskt såg!
Hösten 2004 bodde jag i Stockholm och missade en stor del av det ekonomiska arbetet som pågick efter den förlust som festivalen hade gjort. Efter nyår 2005 flyttade jag hem igen och blev Konceptansvarig. Vi arbetade mycket med ekonomin, minska festivalens totala kostnader och öka de fasta intäkterna.
När Arvika fyllde 95 år, 2006, fyllde jag 22 år. På min födelsedag i augusti hade jag upplevt ett av de bästa åren i mitt liv. Jag hade från januari jobbat som genomförandeansvarig för festivalen, drivit projektet Sveriges mest jämställda festival och gått projektledarutbildningen OPUS 1600. Någon vecka innan hade jag varit i Holland på Lowlands Festival tillsammans med de som jobbade med AF Galaxens arrangemangshus Ritz. Tidigare på våren, när vi bokade The Knife hade jag och några andra i staben stått på en balkong och undrat om det var sant!? När vi bokade Franz Ferdinand samma sak. Hur lyckades vi?
I september 2006 blev jag tillfrågad om att ta över som verksamhetschef för Ritz. Ritz var en del av ett drömprojekt som AF Galaxen hade om att göra Arvika till en musikstad. Där det fanns en lokal arrangör som satsade för att få hit stora artister, dit även de som var 16 år kunde komma. Det skulle vara en mötesplats för Arvikas kulturliv och kulturföreningar skulle kunna hyra in sig för en billig penning. Det fanns ett café, ny teknik, många möjligheter och mycket plats. Året med Ritz var en berg och dalbana. Jag lärde mig så otroligt mycket.
Arvikafestivalen 2007 jobbade jag som ansvarig för ekonomikontoret.
När Arvika fyllde 97, våren 2008 flyttade jag till Stockholm för att läsa genusvetenskap. Jag var ledamot i AF Galaxens styrelse och kämpade för jämställdhetsfrågor. Efter några månader började jag längta tillbaka till Arvika, till festivalen och människorna där. Jag funderade på hur jag skulle kunna kombinera jämställdhet och feminism med arrangörskap och projektledning och kom tillslut på idén om att starta an feministisk projektledarutbildning. Galaxen tyckte såklart att det var en bra idé och jag kontaktade Ingesunds Folkhögskola för att se om det fanns möjlighet där. Jan Magnusson som var rektor, var positiv redan på första mötet och vi gjorde en plan för hur utbildningen skulle finansieras. Sen tidigare var Ingesunds Folkhögskola huvudman för Galaxen Creative (tidigare Opus 1600), som Galaxen genomförde.
Vi fick stöd från Region Värmland för att starta upp utbildningen och redan hösten 2008 började det första teamet på Creative Feminism. Utbildningen var unik i sitt slag, det fanns ingen annan sådan i Sverige och jag tyckte att det var fantastiskt att den just fanns i Arvika. Under mitt arbete med utbildningarna fick jag kombinera mina praktiska erfarenheten med de teoretiska och det var fantastiskt. I våras gick det sista teamet på Galaxen Creative och Creative Feminism ut och till jul har de sista gjort sin praktik.
Under sommaren 2008 jobbade jag som ekonomicontroller och 2009 som genomförandeansvarig igen.
Sommaren 2009 var jag 25 år och Arvikafestivalen bokade Depeche Mode. 22 500 personer kom till festivalen och utgjorde den största publiken någonsin på Arvikafestivalen. Hur förberedda vi än var, så var det omöjligt att förstå var det skulle innebära rent praktiskt. Som alltid så gick det. Det gick. När jag stod på grusplanen i slutet av augusti 2009 och lastade på några kvarglömda pissoarer, som var det absolut sista jag skulle göra hade jag svårt att förstå att det någon månad tidigare hade stått 20 000 personer och tittat på Depeche Mode där. På den grusplanen. Ofattbart.
Av all trötthet, stress, ilska och uppgivenhet som jag har känt under dessa år kan ingen ting gå upp mot den glädje över allt jag har lärt mig, alla människor jag har lärt känna, alla skratt jag har skrattat, alla pirr i magen jag har känt.
Jag får aldrig nog. I just can’t get enough.
2011 är jag 27 år och Arvika fyller 100 år. Arvikafestivalen skulle fyllt 20 år.
Kommentarer
Trackback