Ingenting är för evigt
När jag tatuerade mig frågade mamma om jag verkligen skulle vara feminist hela livet. Och varje gång jag blir ihop med någon så blir folk snopna när jag säger att jag inte vet om jag vill vara med den här personen hela livet. Jag har aldrig förstått resonemanget. Varför skulle det vara enklare att leva med en person och behålla kärleken för den än att leva med att tro på något som kämpar för allas rätt till lika, värdigt, drägligt liv?
Feminismen kommer kanske bli den där jävliga soffliggaren som jag passa upp på om 20 år. Feminismen kanske kommer få ölmage och börja rösta på folkpartiet. Feminismen kanske kommer sucka när jag pratar. Feminismen kanske kommer jobba kväll och helg och aldrig komma hem. Och det är möjligt att jag kommer älska den ändå. För att jag var förblindad av "kärleken" och nu van som ett vanedjur. Fast i strukturer som gör att jag måste stanna hos den. Rädd för att gå vidare. Nej, inte gå vidare. En gång feminist alltid feminist. Det är ju som att skruva fast sig i ett städ i ett villaområde i Örebro.
Fast. Vänta nu. Man ska aldrig säga aldrig va. Eller man ska alltid säga alltid. Eller hur var det. Ingenting är förevigt.
Jag tror ju mest på nu och här. Det är ju det enda vi vet. Vi kan spekulera och tro, men aldrig veta. Vi kan inte veta om vi kommer tycka samma sak resten av livet, men vi kan veta vad vi tycker och står för nu. Vart gränserna går och hur mkt det kommer ta att flytta dem som det ser ut precis just nu.
Just nu känns det som att feminismen kommer vara lika svår att lämna och ta lika lång tid som det kommer ta att ta bort den där tatueringen. Just nu känns det så.
I alla diskussioner om papperslösas rätt till vård, hemlösa eller svältande i arfrika?, funktionsnedsättning i RF, leva som en lär osv. så känner jag mig alltid trygg med var jag står. Jag känner aldrig att jag kompromissar. Feminismen kompromissar inte. Inte som jag känner den. Och det känns så jävla bra.
Feminismen kommer kanske bli den där jävliga soffliggaren som jag passa upp på om 20 år. Feminismen kanske kommer få ölmage och börja rösta på folkpartiet. Feminismen kanske kommer sucka när jag pratar. Feminismen kanske kommer jobba kväll och helg och aldrig komma hem. Och det är möjligt att jag kommer älska den ändå. För att jag var förblindad av "kärleken" och nu van som ett vanedjur. Fast i strukturer som gör att jag måste stanna hos den. Rädd för att gå vidare. Nej, inte gå vidare. En gång feminist alltid feminist. Det är ju som att skruva fast sig i ett städ i ett villaområde i Örebro.
Fast. Vänta nu. Man ska aldrig säga aldrig va. Eller man ska alltid säga alltid. Eller hur var det. Ingenting är förevigt.
Jag tror ju mest på nu och här. Det är ju det enda vi vet. Vi kan spekulera och tro, men aldrig veta. Vi kan inte veta om vi kommer tycka samma sak resten av livet, men vi kan veta vad vi tycker och står för nu. Vart gränserna går och hur mkt det kommer ta att flytta dem som det ser ut precis just nu.
Just nu känns det som att feminismen kommer vara lika svår att lämna och ta lika lång tid som det kommer ta att ta bort den där tatueringen. Just nu känns det så.
I alla diskussioner om papperslösas rätt till vård, hemlösa eller svältande i arfrika?, funktionsnedsättning i RF, leva som en lär osv. så känner jag mig alltid trygg med var jag står. Jag känner aldrig att jag kompromissar. Feminismen kompromissar inte. Inte som jag känner den. Och det känns så jävla bra.
Kommentarer
Trackback