You're in, you're out
Jag glömde också att jag någonstans i mitt sommar-jag har så mkt tid-ambitiösa-jag tänkte blogga om vad jag lär mig i den där skolan. Och det är mkt ska ni veta. Så här kommer det första (och kanske sista) inlägget om vad jag lär mig på juristprogrammet. Dagens ämne är medborgarskap (läser statsrätt just nu).
Enligt många internationella överrenskommelser är medborgarskap en mänsklig rättighet. Dock kan ej internationell rätt/domstolar bestämma att ett land måste ge en viss person ett medborgarskap för att staterna själv ska bestämma vem som får bli medborgare och inte.
Sverige har ett absolut förbud i grundlag att beröva någon ett svenskt medborgarskap, men i många andra länder är det möjligt. Ex. hälften av EU-länderna som Finland, Danmark och Holland.
Medborgarskap är ett juridiskt begrepp och motsatsen är icke medborgarskap el. utlänning - en person som inte är svensk medborgare.
Definitionen av medborgarskapet är (enl. doktrin) - Rättsförhållandet mellan staten och individen till vilket vi kopplar rättigheter och skyldigheter.
Sveriges medborgarskapslag bygger på huvudprincipen jus sanguinis (blodets rätt/härstamningsprincipen) dvs. föräldrarnas medborgarskap avgör barnets medborgarskap.
Andra länder som tex. USA har istället jus soli (markens rätt/territorialprincipen) dvs. födelseplatsen avgör medborgarskap.
De flesta länder inkl. sverige har en kombination av dessa två.
I Sverige är det numera ok för svenska medborgare att vara medborgare i andra länder (sk dubbelt medborgarskap), men det är förbjudet i många andra länder ex. Danmark.
Ett medborgarskap kan förvärvas på tre sätt: automatiskt, genom anmälan eller genom ansökan.
Medborgaskap förvärvas:
*automatiskt genom födsel, legitimation, hittebarn eller adoption (viss).
*genom anmälan (när du "har rätt" till medborgarskapet, men ej fått det automatiskt ex. återvinning, nordbo, utlänningar födda i sverige osv.)
*genom ansökan och individuell prövning (måste uppfylla vissa villkor som ex. att kunna legitimera dig, över 18 år, "haft och kan förväntas ha ett hederligt levnadssätt")
Som svensk medborgare kan du endast "förlora" ditt medborgarskap genom preskription (automatiskt om du fyller 22 och inte bott i sv, kan ej visa koppling osv) eller befrielse (dvs. att du själv inte vill vara sv. medborgare längre).
Den svenska lagen vill motverka statslöshet, därför kan du ej befrias om du ej har annat eller ska få annat medborgarskap.
Alla länder som är med i EUs medborgare är också EU-medborgare.
I koppling till detta ska sägas att utlänningar har i stort sett samma fri och rättigheter enl. grundlagen, men att dessa kan begränsas i mycket stor utsträckning, som inte svenska medborgares kan.
Alla dessa regler får mig att fundera kring medborgarskapet och staternas betydelse. Vad skulle hända om vi lättade på dessa regler? Varför är det så viktigt att skydda Sverige från att vissa "utlänningar" blir svenska medborgare? Har vi inte nog resurser för att kunna dela med oss? Behövs ens medborgarskap? Vilka för och nackdelar har det systemet?
Jepp.
Enligt många internationella överrenskommelser är medborgarskap en mänsklig rättighet. Dock kan ej internationell rätt/domstolar bestämma att ett land måste ge en viss person ett medborgarskap för att staterna själv ska bestämma vem som får bli medborgare och inte.
Sverige har ett absolut förbud i grundlag att beröva någon ett svenskt medborgarskap, men i många andra länder är det möjligt. Ex. hälften av EU-länderna som Finland, Danmark och Holland.
Medborgarskap är ett juridiskt begrepp och motsatsen är icke medborgarskap el. utlänning - en person som inte är svensk medborgare.
Definitionen av medborgarskapet är (enl. doktrin) - Rättsförhållandet mellan staten och individen till vilket vi kopplar rättigheter och skyldigheter.
Sveriges medborgarskapslag bygger på huvudprincipen jus sanguinis (blodets rätt/härstamningsprincipen) dvs. föräldrarnas medborgarskap avgör barnets medborgarskap.
Andra länder som tex. USA har istället jus soli (markens rätt/territorialprincipen) dvs. födelseplatsen avgör medborgarskap.
De flesta länder inkl. sverige har en kombination av dessa två.
I Sverige är det numera ok för svenska medborgare att vara medborgare i andra länder (sk dubbelt medborgarskap), men det är förbjudet i många andra länder ex. Danmark.
Ett medborgarskap kan förvärvas på tre sätt: automatiskt, genom anmälan eller genom ansökan.
Medborgaskap förvärvas:
*automatiskt genom födsel, legitimation, hittebarn eller adoption (viss).
*genom anmälan (när du "har rätt" till medborgarskapet, men ej fått det automatiskt ex. återvinning, nordbo, utlänningar födda i sverige osv.)
*genom ansökan och individuell prövning (måste uppfylla vissa villkor som ex. att kunna legitimera dig, över 18 år, "haft och kan förväntas ha ett hederligt levnadssätt")
Som svensk medborgare kan du endast "förlora" ditt medborgarskap genom preskription (automatiskt om du fyller 22 och inte bott i sv, kan ej visa koppling osv) eller befrielse (dvs. att du själv inte vill vara sv. medborgare längre).
Den svenska lagen vill motverka statslöshet, därför kan du ej befrias om du ej har annat eller ska få annat medborgarskap.
Alla länder som är med i EUs medborgare är också EU-medborgare.
I koppling till detta ska sägas att utlänningar har i stort sett samma fri och rättigheter enl. grundlagen, men att dessa kan begränsas i mycket stor utsträckning, som inte svenska medborgares kan.
Alla dessa regler får mig att fundera kring medborgarskapet och staternas betydelse. Vad skulle hända om vi lättade på dessa regler? Varför är det så viktigt att skydda Sverige från att vissa "utlänningar" blir svenska medborgare? Har vi inte nog resurser för att kunna dela med oss? Behövs ens medborgarskap? Vilka för och nackdelar har det systemet?
Jepp.
Kommentarer
Trackback