and we raise our heads for the colour red

för ett tag sen blev jag så himla trött. sådär in i märgen. jag blev nog det för länge sen egentligen. det är lite oklart vad som hände, men ja, så var det iaf och jag fortsatte lite till. till jag blev så där himla trött att ingenting var roligt längre. och jag trodde att jag skulle må bättre, att jag skulle kunna fortsätta om jag bara vilade lite. om jag bara fick stänga in mig och om ingen tjatade på mig och så. om jag bara fick vara ensam. men när jag var ensam blev allt hemskt och jag blev inte pigg igen. och inte glad. och jag fick lära mig det där om att hitta mellantinget. det mellan superkul och jättetråkigt. det mellan jättemkt jobb och ingenting att göra. det om att vila lagom och jobba lagom. och för mig var det så konstigt. det var så svårt att kombinera med min fina syn på livet om att allt ska va jättemkt, helt fantastiskt och superkul, känslostormigt och jävligt jobbigt, men värt det osv. och allt du vill kan du osv. och ilskan skulle flöda. och mellantingen är lugnet och tryggheten, det uthärdliga, det som är ok och det lagom fina och andra saker jag faktiskt har föraktat för att de just har varit mellanting, jag ville ha mer. och egentligen så vet jag ju det också. att det är omöjligt att leva så. att inte ta hand om sig själv. att aldrig vila. att aldrig hinna reflektera. så att huvudet blir fullt och besluten är svårare och svårare och ta. så svåra att du helst låter någon annan ta dem. och du orkar inte fler konflikter och håller käften och tar absolut inte hand om dig. och visst har jag längtat efter lugnet. att det ska bli tyst i huvudet. och visst jag kommer alltid drömma och känna asmkt och vara förbannad och det kommer vara svårt, men jag ska ta hand om mig. så.

den HÄR låten är så himla fin. nu ska jag borsta tänderna.