Nyheten för mig: jag behöver dig
Topp tre november:
1. Florence + The Machine - Never Let Me Go
2. Deportees - The Doctor in Me
3. Jonathan Johansson - Stockholm
1. Florence + The Machine - Never Let Me Go
2. Deportees - The Doctor in Me
3. Jonathan Johansson - Stockholm
OCH köpa en iPhone 4s på fyllan såklart
Felåt. Bästa meducinen.
Och alla mår dåligt och alla mår skit
Kan väl inte säga att detta varit den bästa (de bästa) veckan i mitt liv. Men känner att den ändå slutar bättre än den började. Ibland är bara allt så ledset. OCH tråkigt. Skittråkigt. Och en vill bara vända upp och ner på sig själv och skaka ut allt tråk. Så där så att det hamnar i en hög på marken och en kan gå vidare. Men det går ju inte riktigt till så. Meducinen är en nypa vänner, en nypa träning, en nypa skaka runt hjärnan, en nypa framtidsutsikt och lite barnkalas och lite sånt som hjälper. Lite godis. Lite svälja stoltheten. Jao jao. Livet alltså.
En helt vanlig söndag
Åt jag och Ems smoothie, turkisk yoghurt och ägg till frukost. + Ems sydde en kjol på sin nya symaskin och jag tvättade ullkoftan och köpte tågbiljetter till Malmö tor 370 kr. Sen åkte jag och Rags på utflykt till Eggeby gård och sänkte medelåldern på en teaterföreställning, gick till Tensta och åt Stockholms (!) godaste falafel och hjälpte att bortsprunget barn. Sen Ica och prommis hem. Snart linssoppa. Så vare. Livet på kanten ej närvarande.
Igår var dagen
Då Apple döpte en funktion i iPhone till Siri. På tiden ändå.
Its all out there
Inatt drömde jag att jag höll ett tal för typ 500 personer utifrån Arvika-inlägget där nere. Jag fick många applåder. Trippen till egot. Kanske beror på att jag nu har outat min nya sida. OM MEJ. Ja, det känns genant. Men sånt är livet.
Skillnad
Det är stor skillnad på att hata människor eller hata strukturer. Det är stor skillnad mellan att ens ogilla människor eller ogilla strukturer. Det är stor skillnad mellan att tycka att det är människans ansvar eller samhällets ansvar. Det är stor skillnad att tycka att någon borde dö eller sitta i fängelse. Jag förstår bara inte. Slut.
Saker jag inte förstår: Dödsstraff och krig.
Saker jag inte förstår: Dödsstraff och krig.
Klippt och skuret
Mobilbloggar
Mobilbloggar
Hej Arvika.
I år fyller Arvika 100 år. Av dem har jag levt 27 och bott 25 av dem i Arvika. En anledning till det är att det under 19 av de 100 åren har funnits en musikfestival.
När Arvika fyllde 87 år, 1998 var jag 13 år och besökte Arvikafestivalen för första gången. Jag hade tandställning och det enda bandet jag kände till var Kent, som jag dessutom missade.
När Arvika fyllde 89 år, 2000 jobbade som funktionär på Arvikafestivalen för första gången. Jag och min kompis trodde att det var väldigt svårt att få funktionärsjobb på festivalen och gick till festivalkontoret, som då låg i City-huset och skrev två A4 långa ansökningar. Vi fick jobb.
När Arvika fyllde 91 år, 2002 blev jag och min kompis tillfrågade om vi ville vara nyckelfunktionär för samma kiosk. Vi sa ja och axlade det stora ansvaret att se till att det fanns kaffe till funktionärerna. The Cure spelade, men jag tror jag hade så mkt att göra att jag missade dem.
2003 tackade jag och mina två kompisar ja till att vara nyckelfunktionärer för entréerna på Stora Campingen. 2003 hade festivalen bokat Björk och sålde slut. Det hade aldrig varit så många personer på festivalen förut och vi var inte riktigt beredda på det i entréerna. Det var konstant kö och jag missade såklart Björk för att vi var tvungna att göra om schemat precis då.
I april 2004 var jag 19 år och fick frågan om jag ville vara samordnare för Campingen. Jag sa ja och hade en del ångest. Skulle jag klara det? Festivalen hade bokat Kraftwerk, som jag faktiskt såg!
Hösten 2004 bodde jag i Stockholm och missade en stor del av det ekonomiska arbetet som pågick efter den förlust som festivalen hade gjort. Efter nyår 2005 flyttade jag hem igen och blev Konceptansvarig. Vi arbetade mycket med ekonomin, minska festivalens totala kostnader och öka de fasta intäkterna.
När Arvika fyllde 95 år, 2006, fyllde jag 22 år. På min födelsedag i augusti hade jag upplevt ett av de bästa åren i mitt liv. Jag hade från januari jobbat som genomförandeansvarig för festivalen, drivit projektet Sveriges mest jämställda festival och gått projektledarutbildningen OPUS 1600. Någon vecka innan hade jag varit i Holland på Lowlands Festival tillsammans med de som jobbade med AF Galaxens arrangemangshus Ritz. Tidigare på våren, när vi bokade The Knife hade jag och några andra i staben stått på en balkong och undrat om det var sant!? När vi bokade Franz Ferdinand samma sak. Hur lyckades vi?
I september 2006 blev jag tillfrågad om att ta över som verksamhetschef för Ritz. Ritz var en del av ett drömprojekt som AF Galaxen hade om att göra Arvika till en musikstad. Där det fanns en lokal arrangör som satsade för att få hit stora artister, dit även de som var 16 år kunde komma. Det skulle vara en mötesplats för Arvikas kulturliv och kulturföreningar skulle kunna hyra in sig för en billig penning. Det fanns ett café, ny teknik, många möjligheter och mycket plats. Året med Ritz var en berg och dalbana. Jag lärde mig så otroligt mycket.
Arvikafestivalen 2007 jobbade jag som ansvarig för ekonomikontoret.
När Arvika fyllde 97, våren 2008 flyttade jag till Stockholm för att läsa genusvetenskap. Jag var ledamot i AF Galaxens styrelse och kämpade för jämställdhetsfrågor. Efter några månader började jag längta tillbaka till Arvika, till festivalen och människorna där. Jag funderade på hur jag skulle kunna kombinera jämställdhet och feminism med arrangörskap och projektledning och kom tillslut på idén om att starta an feministisk projektledarutbildning. Galaxen tyckte såklart att det var en bra idé och jag kontaktade Ingesunds Folkhögskola för att se om det fanns möjlighet där. Jan Magnusson som var rektor, var positiv redan på första mötet och vi gjorde en plan för hur utbildningen skulle finansieras. Sen tidigare var Ingesunds Folkhögskola huvudman för Galaxen Creative (tidigare Opus 1600), som Galaxen genomförde.
Vi fick stöd från Region Värmland för att starta upp utbildningen och redan hösten 2008 började det första teamet på Creative Feminism. Utbildningen var unik i sitt slag, det fanns ingen annan sådan i Sverige och jag tyckte att det var fantastiskt att den just fanns i Arvika. Under mitt arbete med utbildningarna fick jag kombinera mina praktiska erfarenheten med de teoretiska och det var fantastiskt. I våras gick det sista teamet på Galaxen Creative och Creative Feminism ut och till jul har de sista gjort sin praktik.
Under sommaren 2008 jobbade jag som ekonomicontroller och 2009 som genomförandeansvarig igen.
Sommaren 2009 var jag 25 år och Arvikafestivalen bokade Depeche Mode. 22 500 personer kom till festivalen och utgjorde den största publiken någonsin på Arvikafestivalen. Hur förberedda vi än var, så var det omöjligt att förstå var det skulle innebära rent praktiskt. Som alltid så gick det. Det gick. När jag stod på grusplanen i slutet av augusti 2009 och lastade på några kvarglömda pissoarer, som var det absolut sista jag skulle göra hade jag svårt att förstå att det någon månad tidigare hade stått 20 000 personer och tittat på Depeche Mode där. På den grusplanen. Ofattbart.
Av all trötthet, stress, ilska och uppgivenhet som jag har känt under dessa år kan ingen ting gå upp mot den glädje över allt jag har lärt mig, alla människor jag har lärt känna, alla skratt jag har skrattat, alla pirr i magen jag har känt.
Jag får aldrig nog. I just can’t get enough.
2011 är jag 27 år och Arvika fyller 100 år. Arvikafestivalen skulle fyllt 20 år.
När Arvika fyllde 87 år, 1998 var jag 13 år och besökte Arvikafestivalen för första gången. Jag hade tandställning och det enda bandet jag kände till var Kent, som jag dessutom missade.
När Arvika fyllde 89 år, 2000 jobbade som funktionär på Arvikafestivalen för första gången. Jag och min kompis trodde att det var väldigt svårt att få funktionärsjobb på festivalen och gick till festivalkontoret, som då låg i City-huset och skrev två A4 långa ansökningar. Vi fick jobb.
När Arvika fyllde 91 år, 2002 blev jag och min kompis tillfrågade om vi ville vara nyckelfunktionär för samma kiosk. Vi sa ja och axlade det stora ansvaret att se till att det fanns kaffe till funktionärerna. The Cure spelade, men jag tror jag hade så mkt att göra att jag missade dem.
2003 tackade jag och mina två kompisar ja till att vara nyckelfunktionärer för entréerna på Stora Campingen. 2003 hade festivalen bokat Björk och sålde slut. Det hade aldrig varit så många personer på festivalen förut och vi var inte riktigt beredda på det i entréerna. Det var konstant kö och jag missade såklart Björk för att vi var tvungna att göra om schemat precis då.
I april 2004 var jag 19 år och fick frågan om jag ville vara samordnare för Campingen. Jag sa ja och hade en del ångest. Skulle jag klara det? Festivalen hade bokat Kraftwerk, som jag faktiskt såg!
Hösten 2004 bodde jag i Stockholm och missade en stor del av det ekonomiska arbetet som pågick efter den förlust som festivalen hade gjort. Efter nyår 2005 flyttade jag hem igen och blev Konceptansvarig. Vi arbetade mycket med ekonomin, minska festivalens totala kostnader och öka de fasta intäkterna.
När Arvika fyllde 95 år, 2006, fyllde jag 22 år. På min födelsedag i augusti hade jag upplevt ett av de bästa åren i mitt liv. Jag hade från januari jobbat som genomförandeansvarig för festivalen, drivit projektet Sveriges mest jämställda festival och gått projektledarutbildningen OPUS 1600. Någon vecka innan hade jag varit i Holland på Lowlands Festival tillsammans med de som jobbade med AF Galaxens arrangemangshus Ritz. Tidigare på våren, när vi bokade The Knife hade jag och några andra i staben stått på en balkong och undrat om det var sant!? När vi bokade Franz Ferdinand samma sak. Hur lyckades vi?
I september 2006 blev jag tillfrågad om att ta över som verksamhetschef för Ritz. Ritz var en del av ett drömprojekt som AF Galaxen hade om att göra Arvika till en musikstad. Där det fanns en lokal arrangör som satsade för att få hit stora artister, dit även de som var 16 år kunde komma. Det skulle vara en mötesplats för Arvikas kulturliv och kulturföreningar skulle kunna hyra in sig för en billig penning. Det fanns ett café, ny teknik, många möjligheter och mycket plats. Året med Ritz var en berg och dalbana. Jag lärde mig så otroligt mycket.
Arvikafestivalen 2007 jobbade jag som ansvarig för ekonomikontoret.
När Arvika fyllde 97, våren 2008 flyttade jag till Stockholm för att läsa genusvetenskap. Jag var ledamot i AF Galaxens styrelse och kämpade för jämställdhetsfrågor. Efter några månader började jag längta tillbaka till Arvika, till festivalen och människorna där. Jag funderade på hur jag skulle kunna kombinera jämställdhet och feminism med arrangörskap och projektledning och kom tillslut på idén om att starta an feministisk projektledarutbildning. Galaxen tyckte såklart att det var en bra idé och jag kontaktade Ingesunds Folkhögskola för att se om det fanns möjlighet där. Jan Magnusson som var rektor, var positiv redan på första mötet och vi gjorde en plan för hur utbildningen skulle finansieras. Sen tidigare var Ingesunds Folkhögskola huvudman för Galaxen Creative (tidigare Opus 1600), som Galaxen genomförde.
Vi fick stöd från Region Värmland för att starta upp utbildningen och redan hösten 2008 började det första teamet på Creative Feminism. Utbildningen var unik i sitt slag, det fanns ingen annan sådan i Sverige och jag tyckte att det var fantastiskt att den just fanns i Arvika. Under mitt arbete med utbildningarna fick jag kombinera mina praktiska erfarenheten med de teoretiska och det var fantastiskt. I våras gick det sista teamet på Galaxen Creative och Creative Feminism ut och till jul har de sista gjort sin praktik.
Under sommaren 2008 jobbade jag som ekonomicontroller och 2009 som genomförandeansvarig igen.
Sommaren 2009 var jag 25 år och Arvikafestivalen bokade Depeche Mode. 22 500 personer kom till festivalen och utgjorde den största publiken någonsin på Arvikafestivalen. Hur förberedda vi än var, så var det omöjligt att förstå var det skulle innebära rent praktiskt. Som alltid så gick det. Det gick. När jag stod på grusplanen i slutet av augusti 2009 och lastade på några kvarglömda pissoarer, som var det absolut sista jag skulle göra hade jag svårt att förstå att det någon månad tidigare hade stått 20 000 personer och tittat på Depeche Mode där. På den grusplanen. Ofattbart.
Av all trötthet, stress, ilska och uppgivenhet som jag har känt under dessa år kan ingen ting gå upp mot den glädje över allt jag har lärt mig, alla människor jag har lärt känna, alla skratt jag har skrattat, alla pirr i magen jag har känt.
Jag får aldrig nog. I just can’t get enough.
2011 är jag 27 år och Arvika fyller 100 år. Arvikafestivalen skulle fyllt 20 år.
Och livet under II
För ett tag sen skrev jag inlägget Och livet under. Idag är det inlägget publicerat på den fantastiska loggen fitt for fight. När jag läste det igen insåg jag att jag under tiden sen jag skrev det lärt mig nya saker.
Efter besöket hos urulogen som sa att detta inte var något farligt i och med att besvären endast satt i urinröret fick jag då komma till en uroterapeut (tänk att det finns!) för behandling.
När jag kom dit fick jag svara på 100 frågor igen, men jag antar att det är bra. Hon förklarade också att det oftast handlar om inflammation i slemsäckarna som finns i slemhinnan i urinröret. Det kan botas med "massage", vidgning och kortison.
Behandlingen går helt enkelt ut på att uroterapeuten stoppar in kortison i urinröret och vidgar det. Det låter obehagligt med är inte så farligt faktiskt! Man får bedövningssalva först! Behandlingen görs en/två ggr i veckan tills det är bra.
Hon sa också, och lyssna nu, att oftast så tar läkare bara en "sticka" för att kolla om det är urinvägsinfektion. Stickan visar endast om det är mycket vita eller röda blodkroppar i urinet, vilket det kan finnas om du har INFLAMMATION. Det behöver alltså inte betyda att du har en urinvägsINFEKTION av bakterier. Så se till att läkare skickar provet på odling! Antibiotika hjälper inte mot inflammation.
Jag har varit där tre ggr och det är svårt att säga om det har blivit bättre, men jag är hoppfull.
Att bara vara i ett rum med ngn som säger: ojoj, jag har så många som har samma besvär som dig och har hundra böcker om urinröret gör mig trygg.
TBC
Efter besöket hos urulogen som sa att detta inte var något farligt i och med att besvären endast satt i urinröret fick jag då komma till en uroterapeut (tänk att det finns!) för behandling.
När jag kom dit fick jag svara på 100 frågor igen, men jag antar att det är bra. Hon förklarade också att det oftast handlar om inflammation i slemsäckarna som finns i slemhinnan i urinröret. Det kan botas med "massage", vidgning och kortison.
Behandlingen går helt enkelt ut på att uroterapeuten stoppar in kortison i urinröret och vidgar det. Det låter obehagligt med är inte så farligt faktiskt! Man får bedövningssalva först! Behandlingen görs en/två ggr i veckan tills det är bra.
Hon sa också, och lyssna nu, att oftast så tar läkare bara en "sticka" för att kolla om det är urinvägsinfektion. Stickan visar endast om det är mycket vita eller röda blodkroppar i urinet, vilket det kan finnas om du har INFLAMMATION. Det behöver alltså inte betyda att du har en urinvägsINFEKTION av bakterier. Så se till att läkare skickar provet på odling! Antibiotika hjälper inte mot inflammation.
Jag har varit där tre ggr och det är svårt att säga om det har blivit bättre, men jag är hoppfull.
Att bara vara i ett rum med ngn som säger: ojoj, jag har så många som har samma besvär som dig och har hundra böcker om urinröret gör mig trygg.
TBC
Helgen i en toffla
X-factor
Alltså hurra för Australien! Men DN igen, KOM IGEN.
1. Jag tror inte att en väljer att gå till en läkare för att få ett intyg om en bara "känner sig osäker på sin könsidentitet", jag tror en är ganska säker på vad en känner.
2. Att X-et ska betyda att ens kön är "obestämbart" eller "svävande" hoppas jag verkligen inte.
Sjukt nedlåtande text. Kunskapslyft tack.
1. Jag tror inte att en väljer att gå till en läkare för att få ett intyg om en bara "känner sig osäker på sin könsidentitet", jag tror en är ganska säker på vad en känner.
2. Att X-et ska betyda att ens kön är "obestämbart" eller "svävande" hoppas jag verkligen inte.
Sjukt nedlåtande text. Kunskapslyft tack.
Ingenting är för evigt
När jag tatuerade mig frågade mamma om jag verkligen skulle vara feminist hela livet. Och varje gång jag blir ihop med någon så blir folk snopna när jag säger att jag inte vet om jag vill vara med den här personen hela livet. Jag har aldrig förstått resonemanget. Varför skulle det vara enklare att leva med en person och behålla kärleken för den än att leva med att tro på något som kämpar för allas rätt till lika, värdigt, drägligt liv?
Feminismen kommer kanske bli den där jävliga soffliggaren som jag passa upp på om 20 år. Feminismen kanske kommer få ölmage och börja rösta på folkpartiet. Feminismen kanske kommer sucka när jag pratar. Feminismen kanske kommer jobba kväll och helg och aldrig komma hem. Och det är möjligt att jag kommer älska den ändå. För att jag var förblindad av "kärleken" och nu van som ett vanedjur. Fast i strukturer som gör att jag måste stanna hos den. Rädd för att gå vidare. Nej, inte gå vidare. En gång feminist alltid feminist. Det är ju som att skruva fast sig i ett städ i ett villaområde i Örebro.
Fast. Vänta nu. Man ska aldrig säga aldrig va. Eller man ska alltid säga alltid. Eller hur var det. Ingenting är förevigt.
Jag tror ju mest på nu och här. Det är ju det enda vi vet. Vi kan spekulera och tro, men aldrig veta. Vi kan inte veta om vi kommer tycka samma sak resten av livet, men vi kan veta vad vi tycker och står för nu. Vart gränserna går och hur mkt det kommer ta att flytta dem som det ser ut precis just nu.
Just nu känns det som att feminismen kommer vara lika svår att lämna och ta lika lång tid som det kommer ta att ta bort den där tatueringen. Just nu känns det så.
I alla diskussioner om papperslösas rätt till vård, hemlösa eller svältande i arfrika?, funktionsnedsättning i RF, leva som en lär osv. så känner jag mig alltid trygg med var jag står. Jag känner aldrig att jag kompromissar. Feminismen kompromissar inte. Inte som jag känner den. Och det känns så jävla bra.
Feminismen kommer kanske bli den där jävliga soffliggaren som jag passa upp på om 20 år. Feminismen kanske kommer få ölmage och börja rösta på folkpartiet. Feminismen kanske kommer sucka när jag pratar. Feminismen kanske kommer jobba kväll och helg och aldrig komma hem. Och det är möjligt att jag kommer älska den ändå. För att jag var förblindad av "kärleken" och nu van som ett vanedjur. Fast i strukturer som gör att jag måste stanna hos den. Rädd för att gå vidare. Nej, inte gå vidare. En gång feminist alltid feminist. Det är ju som att skruva fast sig i ett städ i ett villaområde i Örebro.
Fast. Vänta nu. Man ska aldrig säga aldrig va. Eller man ska alltid säga alltid. Eller hur var det. Ingenting är förevigt.
Jag tror ju mest på nu och här. Det är ju det enda vi vet. Vi kan spekulera och tro, men aldrig veta. Vi kan inte veta om vi kommer tycka samma sak resten av livet, men vi kan veta vad vi tycker och står för nu. Vart gränserna går och hur mkt det kommer ta att flytta dem som det ser ut precis just nu.
Just nu känns det som att feminismen kommer vara lika svår att lämna och ta lika lång tid som det kommer ta att ta bort den där tatueringen. Just nu känns det så.
I alla diskussioner om papperslösas rätt till vård, hemlösa eller svältande i arfrika?, funktionsnedsättning i RF, leva som en lär osv. så känner jag mig alltid trygg med var jag står. Jag känner aldrig att jag kompromissar. Feminismen kompromissar inte. Inte som jag känner den. Och det känns så jävla bra.
Soppa på en spik
Förutsättningar:
Budget 60 kr per dag. I 15 dagar till.
Valde att dricka ett glas vitt vin på juristernas istället för att åka och handla. Spenderade därför de sista 30 kronorna ur dagskassan. (OCH cyklade hem lite onykter. Men jag överlevde.) Måste därför ta vad som finns hemma. En kan förvånas alltså. Hade tom valmöjligheter.
Ingredienser:
Fryst broccoli
2 sojakorvar
1 burk kikärtor
1 vitlöksklyfta
Solroskärnor
Olivolja
Salt
Peppar
Piri piri (numera obligatoriskt. Tack J och E för det!)
Gör så här:
Koka broccolin med salt, peppar pch p p
Stek sojakorvarna i olja
"Rosta" (Stek alltså) solroskärnorna
Gör hoummus på kikärtor, olivolja, vitlök, salt, peppar, pp
Ät
Jämt görgött som en skulle säga på värmländska.
Budget 60 kr per dag. I 15 dagar till.
Valde att dricka ett glas vitt vin på juristernas istället för att åka och handla. Spenderade därför de sista 30 kronorna ur dagskassan. (OCH cyklade hem lite onykter. Men jag överlevde.) Måste därför ta vad som finns hemma. En kan förvånas alltså. Hade tom valmöjligheter.
Ingredienser:
Fryst broccoli
2 sojakorvar
1 burk kikärtor
1 vitlöksklyfta
Solroskärnor
Olivolja
Salt
Peppar
Piri piri (numera obligatoriskt. Tack J och E för det!)
Gör så här:
Koka broccolin med salt, peppar pch p p
Stek sojakorvarna i olja
"Rosta" (Stek alltså) solroskärnorna
Gör hoummus på kikärtor, olivolja, vitlök, salt, peppar, pp
Ät
Jämt görgött som en skulle säga på värmländska.
Same procedure as yesterday
Siri på en cykel. Vind i ansiktet. Har cyklat hela Birger Jarlsgatan upp korsar vägen för att svänga mot Universitet. Men!? Vad är det jag känner!? Det droppar i ansiktet. Har jag varit med om det här förut? Jo, men ja. Det var exakt det här som hände igår. Jaja. Och därför har jag med mig en regnjacka. Nä. Juste. Hej blöt som ett blötdjur. Hej universitet. Hej blötdjuret.
You're in, you're out
Jag glömde också att jag någonstans i mitt sommar-jag har så mkt tid-ambitiösa-jag tänkte blogga om vad jag lär mig i den där skolan. Och det är mkt ska ni veta. Så här kommer det första (och kanske sista) inlägget om vad jag lär mig på juristprogrammet. Dagens ämne är medborgarskap (läser statsrätt just nu).
Enligt många internationella överrenskommelser är medborgarskap en mänsklig rättighet. Dock kan ej internationell rätt/domstolar bestämma att ett land måste ge en viss person ett medborgarskap för att staterna själv ska bestämma vem som får bli medborgare och inte.
Sverige har ett absolut förbud i grundlag att beröva någon ett svenskt medborgarskap, men i många andra länder är det möjligt. Ex. hälften av EU-länderna som Finland, Danmark och Holland.
Medborgarskap är ett juridiskt begrepp och motsatsen är icke medborgarskap el. utlänning - en person som inte är svensk medborgare.
Definitionen av medborgarskapet är (enl. doktrin) - Rättsförhållandet mellan staten och individen till vilket vi kopplar rättigheter och skyldigheter.
Sveriges medborgarskapslag bygger på huvudprincipen jus sanguinis (blodets rätt/härstamningsprincipen) dvs. föräldrarnas medborgarskap avgör barnets medborgarskap.
Andra länder som tex. USA har istället jus soli (markens rätt/territorialprincipen) dvs. födelseplatsen avgör medborgarskap.
De flesta länder inkl. sverige har en kombination av dessa två.
I Sverige är det numera ok för svenska medborgare att vara medborgare i andra länder (sk dubbelt medborgarskap), men det är förbjudet i många andra länder ex. Danmark.
Ett medborgarskap kan förvärvas på tre sätt: automatiskt, genom anmälan eller genom ansökan.
Medborgaskap förvärvas:
*automatiskt genom födsel, legitimation, hittebarn eller adoption (viss).
*genom anmälan (när du "har rätt" till medborgarskapet, men ej fått det automatiskt ex. återvinning, nordbo, utlänningar födda i sverige osv.)
*genom ansökan och individuell prövning (måste uppfylla vissa villkor som ex. att kunna legitimera dig, över 18 år, "haft och kan förväntas ha ett hederligt levnadssätt")
Som svensk medborgare kan du endast "förlora" ditt medborgarskap genom preskription (automatiskt om du fyller 22 och inte bott i sv, kan ej visa koppling osv) eller befrielse (dvs. att du själv inte vill vara sv. medborgare längre).
Den svenska lagen vill motverka statslöshet, därför kan du ej befrias om du ej har annat eller ska få annat medborgarskap.
Alla länder som är med i EUs medborgare är också EU-medborgare.
I koppling till detta ska sägas att utlänningar har i stort sett samma fri och rättigheter enl. grundlagen, men att dessa kan begränsas i mycket stor utsträckning, som inte svenska medborgares kan.
Alla dessa regler får mig att fundera kring medborgarskapet och staternas betydelse. Vad skulle hända om vi lättade på dessa regler? Varför är det så viktigt att skydda Sverige från att vissa "utlänningar" blir svenska medborgare? Har vi inte nog resurser för att kunna dela med oss? Behövs ens medborgarskap? Vilka för och nackdelar har det systemet?
Jepp.
Enligt många internationella överrenskommelser är medborgarskap en mänsklig rättighet. Dock kan ej internationell rätt/domstolar bestämma att ett land måste ge en viss person ett medborgarskap för att staterna själv ska bestämma vem som får bli medborgare och inte.
Sverige har ett absolut förbud i grundlag att beröva någon ett svenskt medborgarskap, men i många andra länder är det möjligt. Ex. hälften av EU-länderna som Finland, Danmark och Holland.
Medborgarskap är ett juridiskt begrepp och motsatsen är icke medborgarskap el. utlänning - en person som inte är svensk medborgare.
Definitionen av medborgarskapet är (enl. doktrin) - Rättsförhållandet mellan staten och individen till vilket vi kopplar rättigheter och skyldigheter.
Sveriges medborgarskapslag bygger på huvudprincipen jus sanguinis (blodets rätt/härstamningsprincipen) dvs. föräldrarnas medborgarskap avgör barnets medborgarskap.
Andra länder som tex. USA har istället jus soli (markens rätt/territorialprincipen) dvs. födelseplatsen avgör medborgarskap.
De flesta länder inkl. sverige har en kombination av dessa två.
I Sverige är det numera ok för svenska medborgare att vara medborgare i andra länder (sk dubbelt medborgarskap), men det är förbjudet i många andra länder ex. Danmark.
Ett medborgarskap kan förvärvas på tre sätt: automatiskt, genom anmälan eller genom ansökan.
Medborgaskap förvärvas:
*automatiskt genom födsel, legitimation, hittebarn eller adoption (viss).
*genom anmälan (när du "har rätt" till medborgarskapet, men ej fått det automatiskt ex. återvinning, nordbo, utlänningar födda i sverige osv.)
*genom ansökan och individuell prövning (måste uppfylla vissa villkor som ex. att kunna legitimera dig, över 18 år, "haft och kan förväntas ha ett hederligt levnadssätt")
Som svensk medborgare kan du endast "förlora" ditt medborgarskap genom preskription (automatiskt om du fyller 22 och inte bott i sv, kan ej visa koppling osv) eller befrielse (dvs. att du själv inte vill vara sv. medborgare längre).
Den svenska lagen vill motverka statslöshet, därför kan du ej befrias om du ej har annat eller ska få annat medborgarskap.
Alla länder som är med i EUs medborgare är också EU-medborgare.
I koppling till detta ska sägas att utlänningar har i stort sett samma fri och rättigheter enl. grundlagen, men att dessa kan begränsas i mycket stor utsträckning, som inte svenska medborgares kan.
Alla dessa regler får mig att fundera kring medborgarskapet och staternas betydelse. Vad skulle hända om vi lättade på dessa regler? Varför är det så viktigt att skydda Sverige från att vissa "utlänningar" blir svenska medborgare? Har vi inte nog resurser för att kunna dela med oss? Behövs ens medborgarskap? Vilka för och nackdelar har det systemet?
Jepp.
Du är inspirationen
Någonstans glömde jag en sak. Jag tycker att det är roligt att träffa nya (nygamla, andra) människor. Feminister, såna fantastiska. Det gör mig glad, jag blir motiverad att fortsätta jobba osv. Idag träffade jag en sån. Tur. Tur att jag kom på det igen. Borde ha ett stående sånt möte varje vecka. Punkt.
These Days
Cyklade. Blev glad igen. Fick en till jurist-kommentar: "Det kommer finnas ett överflöd av jurister om några år". Men jag är inte sur längre så det är ok. Här får ni en kul bildserie med dom fina som jag umgicks med i helgen.
